380
JÄRNETS METALLURG!
Som vi i Sverige alltid mäta till kolen, så, även om de ena dagen iiro lika torra och lika väl kolade som den andra, men man torut gått med kol av fastare ved (t. ex. björk och lall i blandning) och så overgår till kol av lösare ved (t. ex. gran och gråal i blandning),* så inåste man naturligtvis minska på godsmängden, om man skall få tackjärn av samma sättningsgrad och sammansättning som förut och vice versa. Höjning av blästerns temperatur är härvid ej ensaml till-l'yllestgörande medel, ty visserligen kan man därigenom åstadkomma ett tackjärn med ungefär samma brottutseende men ej med samma kemiska sammansättning, kisel- och mangan halterna höjas litet, kol-halten minskas något. Mindre inverkar en ej alltför stor variation i fuktighet, ty densamma bortgår i pipans ovre delar, medan den lösare kolbeskaffenheten verkar ända ned. Kol med onormal vattenhalt åter
verka, genoni den stora mängd vatten, som skall avdunstas, nedflyt-lande och försenande på alla processerna i pipan, och inåste då den högre vattenhalten motvägas med malmminskning, höjning i bläster-lemperatur eller bådadera. Dåligt kolade kol »bära» mindre än väl kolade. Med att kol »bära» så och så mycket gods mena vi (se All-män Metallurgi) ej att de utan att krossas formå utstå det och det Irycket, utan att man kan per hl eller m3 med god masugnsgång upp-sätta på dem så och så många kilo gods. Nu låra visserligen senare tiders kolteknici, att om blott veden är torkad och kølningen inledd, så forlgår kølningen av sig självt med eget värme, åtminstone till god del. Våra erfarenheter från hyttorna tala emellertid ej precis samma sprak. När man började vid Svartå uppsätta torkade pinnar på mas-ugnen ** — torkningen drevs skarpt med i lancashiresmedjans gnisterhus upphettad luft och pinnarna höllo vid uppsättningen endast 10 % hygroskopiskt vatten — så var masugnsgången god så länge man ej uppsatte mera pinnar, än att de bortgående masugnsgaserna voro fort-farande c:a 300° varma, men sökte man ersätla mer an Vs av kol saft
ningen med pinnar gick det ej längre. Pinnarna vägde otorkade och med 32% vallen 31,2 kg pr hl, borde kolade i mila givit 9,4 kg torrt kol, och som välkolade milkol nyrivna väga 12,3 kg pr hl, horde en
94
hl pinnar på masugnen motsvarat = 0,76 '•i'äkol. Då man er
satte 1 tunna kol med 1 tunna torkade pinnar, visade sig emellertid, att pinnarna inotsvarade endast 0,5 4 tunna kol och som deras vattenhalt var 10 % och kolens 12 ä 14, måste ej så litet värme ålgålt liil deras kolning! För övrigt hava vi vid flera för att ej säga alla åtminstone medelhöga och höga masugnar, dar man haft tillfälle jäm-föra välkolade milkol med brandfyllda dylika, nogsamt sett, att mas-
* Kolens fasthet och eg. vikt beror oek till god del pi, huru de kolats och släckts; hastigt kolade kol äro lösare, dämda kol liittare, emedan de iiro fuktfriare, men kraftigare o. s. v. Se Allmän Metalliirgi.
’• Se J. K. A. 1879 sid. 684.