382
JÄRNETS METALLURGI
samtidigt som produktionen ökades vid:
Svartnäs från 17,82 skeppund per dygn till 22,08 skeppund = 24 %
Valla > 19,45 » » » > 33,14 » — 71
Nyhyttan » 18,47 » » » » 20,88 » =13 %
Och läser man de övriga övermasmästarnas och direktörernas berättelser från denna tid, finner man, alt vid införandet av c:a 300° blästervärme vid masugnarna en ernådd bränslebesparing av omkring 30 % var ganska vanlig, likasom alla intyga, att man genom varm-blästers införande vann betydligt i drivning och produktion vid då-tidens masugnar.
Söka vi teoretiskt beräkna storleken av den möjliga besparing man kunde genom blästerns uppvärmande till 300° vid Valla masugn ernå, finna vi, att som 1 skeppund bergslagsvikt är lika med 195,4 kg och då 11,29 tunnor å 1,65 hl — 18,63 hl, biir det en kolåtgång per ton tackjärn = 95,3 hl före och 8,2 2 tunnor ä 1,6 5 hl = 13,5 6 hl, blir det en kolåtgång per ton tackjärn = 69,4 hl efter införandet av varm bläster.
Vid en hl-vikt av 14 kg och med 83 % rent C i de använda kolen
motsvara 95,3 hl . . . 1343 kg träkol hållande 1107 kg C
» 69,4 » . . . 972 » » » 807 » »
skillnad 25,9 hl . . . 362 kg » » 300 kg C
Om man frånser den direkta reduktionen och blott fråndrager det C = 4,5 % som åtgått till tackjärnets kolbindning, så återstår att med blästerns syre i förra fallet förbränna 1107—45 = 1062 kg C. För
denna kvantitet kois förbränning till CO åtgår -—— 6156 kg 12.23
luft, vilken luft med eg. värme 0,2 3 och temperatur = 300° till mas-ugnen medför 424764 v. e. Då kol förbränt till CO alstrar *2473 v. e. per kg, skulle denna värmekvantitet motsvara en möjlig besparing av blott 172 kg C, men verkliga besparingen blev i stållet 300 kg. Samma erfarenhet gjordes överallt vid ej blott de svenska hyttorna utan även vid de utländska, att verkliga besparingen blev vida större än den beräknade, ehuru skillnaden blev ännu större vid träkolshyttorna än vid kokshyttorna. Forklaringen härtill ligger emellertid till största delen i, att i den tidens små låga träkolsmasugnar vid kallbläster en onaturligt stor del av reduktionen skedde direkt med kol, vilken direkta reduktion avsevärt reduceredes genom införandet av förvärmd bläster. Så som vi förut påpekat blir värmeförlusten vid järnmalms reduktion direkt med kol mycket stor, om ej den då uppkomna koloxiden blir i tillfälle högre upp i pipan verka reducerande på nytt, och det kunde den ej i den lidens kaligående låga pipor. Härtill kommer såsom R. Åkerman påpekat, att vid blästerns uppvärmande det värme som så tillfores ugnen ej orsakar ökning i viklen genom pipan uppgående och