JÄRNETS UTBRINGANDE UR MALMEN
391
att brinna och kastande blott en och annan stor vitlysande gnista högt upp, men avger ibland vit rök, stelnar med runda kanter och sjunker föga. Formorna gå rena eller snora.
Vid hårdsatt gang:
l o. Kranslågan är matt och avsätter rött anflog på kransens järn-delar. Röd rök uppstiger ur uppsättningsmälet. Uppkommer dylik rök endast vid muren, antyder det att mursättningen är för stor.
2:o. Formskenet lyser gult. Tittar man in genoin forman synas slagg-och järndropparna mörka emot de glödande kolen. Timpeln eller slaggformans omgivning beslås med rött anflog, slaggen nl-rinner pösande och järngrön, glotterbrun till koksvart. Tackjärnet utrinner fräsande och avgiver därunder och i måtten en massa röd rök och massor av små fräsande röda gnistor, som ej kastas upp högt över tackjärnets yta. Det stelnar med skarpa kanter och sjunker mycket i måtten. Har man lall hyttan i kok smäller och slår slaggen framför formorna och tackjärnet utrinner gröl-formigt och stelnar under upp-pösning i kokillerna och då med höjd överyta och runda kanter. Formorna glottra och söla.
Skall man overgå från en mera nödsatt beskickning till en mera hårdsatt eller tvärtom kan man visserligen göra del genom att i förra fallet öka malmkvantiteten tilis lagom sättningsgrad erhålles och i senare på samma sätt minska den, men man får då ej så fort, som sig borde, in hyttan i den nya gången utan får några utslag av mellan-grad, in nan sådant med rätt sättning äntligen kommer. Detta orsakas av, alt vid nödsatt gång äro pipmurarna hela vågen ned igenoni över-upphettade ända ned lili ställbotten och biir därför del forstå lack-järnel, som kommer ned av den nya beskickningen, ej så hårdsatt som det sedan biir bloll murarna hunnit svalna. Omvänt är forhål-landet vid overgang från beskickning för hårdsatt järn till nödsattare. Genom alt man en längre eller kortare lid haft hårdsattare gång med mycket gods på kolen och med kanske även svalare bläster, så ha pipmurarna svalnat. När man så stiller upp den nya beskickningen, som skall ge l. ex. helgrått järn, dröjer del innan pipmurarna och ställel komma upp så högt i temperatur, all man lår denna sättningsgrad. Naturligtvis kan man då tvinga fram samma nödsatthet genom att etl par dygn taga hetare bläster, än man sedan ämnar gå med, men da fås mera kisel och mindre kol än i järnet senare under blåsningen. Man bör därför alltid göra sådana overgångar på så satt, all: l:o vid overgång från nödsattare järn till mindre nödsatt uppsätter man först mera malm, än beskickningen i fortsättningen skall hava och niinskaf blästertemperaturen några tiotal grader under den, man senare ämnar gå med,