392
JÄRNETS METALLURGl
2:o vid overgång från hårdsattare järn till mera nödsatt förfar man Ivärtom,
3:o och går sedan över till avsedd beskickning och blästervärme så småningom.
Härigenom kan man så gott som tvart få fram det önskade nya järnet utan de ledsamma overgångsutslagen.
Isynnerhet är viktigt förfara på detla sätt vid aduceringstackjärns-blåsning, d. v. s. vid overgångar mellan dess helvita och helgrå sorter.
L. Oordningar i hyttgången.
a. Ojämn hyttgång och försättningar: Häroin hava vi redan ordat en del, återstår dock en del till att omnämna. Fordom ansåg man, att en masugn ej fick drivas i gång fortåre, än att den först efter 8 dagar eller till och med 2 veckors tid kom tipp i ful! malmning. Hårdsatt gång och kok i början av blåsningen ansåg man skulle komma att medföra ojämn och bedrövlig gång sedan under hela blåsningsperioden. Emellertid medförde denna långvariga på-blåsning, att pipmurarna blevo snabbt överhettade redan i början, ja, blevo så att säga tvärhettade, vilket gick illa ål såviil ställmassa som tegelmur, avskärvande dem och görande, att de sprucko och blevo porösa. Och järnet man erhöll under påblåsningen och närmast efter fullmalmningen var helgrått och kiselrikt samt benämndes »påblås-ningsjärn» saml kunde ej användas annal än i mycket liten ingående kvantitet i härdar och puddelugnar — helsl stärkt utspätt med helvitt eller kokjärn. Mer än en gång hände rent av, som l. ex. vid en hytta i Linde bergslag, att järnet blev så grafittjockt och slaggen så urkokad, alt hyttan forsattes och måste urrivas och fyllas på nytt, och oftasl fann man, att när man kom upp i füll malmning, fick man ej åndå det önskade halvvita järnet utan måste malma mer en tid, tilis det kom, och så minska malmningen igen. Var masmästaren då ej vidare uppmårksam och forfaren, så hände, alt han ömsom inalmade väl mycket, så igen förskräckt »Log av» för mycket, och så fick han en hyttgång, som pendlade mellan »etterkrav» och »stormkok» och kunde gå på med det hela blåsningen igenoin. Nu är del visserligen sant, att sådant pendlande även kunde inträffa och inträffade vid masugnar som någon »lättsinnig» hyttkarl sökte fullmalma på kortare lid än den vanliga. Då började det med etl kok, man miste då ock besinningen, tog av för mycket, fick krav, ökade för mycket o. s. v. Nå, försiktig, langsam påblåsning blev emellertid forstå budordet i hyttskötselläran, och åsamkade delta landet betydande förluster i onödigt uppbrända kol, i arbetslöner och i förkortade blåsningskampanjer etc. År 1874 blev bergsingenjör Herrman Hoffstedt chef för Bångbro nya järnverk, vårs ena masugn gick för bessemertackjärn och den andra för puddel-