JÄRNETS METALLÜRGI
30 åren under förra århundredet infördes, blevo emellertid skullningar av ovanlör anförda orsak alil ovanligare, isynnerhet som man aklade sig för all använda fattig malmmull på hyttan, inen man började i stallet använda varmare bläster och raskare drivning och fick då göra hekantskap med en ny sorts skullningar, som väl voro åtfoljda av malmras framför formorna, men ej visade några nedkommande stora hopsintrade skullar, varför vi alltmera började utbyta termen skull-ning mot hängning och sade, alt beskickningen hänger» eller det hänger i pipan». Även atomlands — och förrän hos oss — hade man lålt alt kämpa emot dessa synnerligen svårartade hängningar och nästan samtidigt kommo en svensk och en lysk, båda mycket fremstående hyltemän, med förklaringar över hängningarnas natur och ined råd för deras hävande, råd vilka visat sig, dar de l'öljts, hjälpa, ehuru den enes råd vid en del masugnar, den andres vid andra, varav lydligt l’ramgått, all vi vid dessa nya skullningsarler ha att räkna med åt-minstone två skilda slag, del ena uppkommande vid någol hårdsattare beskickningar, det andra vid mycket nödsatta. Förklaringarna avgåvos av H. 1 holander och W. van Vloten och lyda som nedan anföres:
H. Tholanders forklaring* Tholander förklarar, all han funnil skullningarnas orsak ibland ligga i för liten mursättning, och att de kunnal avhjälpas genom dennas ökande. Han säger: Man börjar alt linna ras av osmält mahn framför formorna, och därav låter mangen förleda sig all anse, alt för mycket mahn koinmit att uppsättas ovanlör dem, saml minskar så mursättningen, men olägenheten fortfar det oaktat — ja, den Lill och med ökas. Det blir meia tappt i pipans inre, gaserna draga sig alltmera lili pipväggarna, kärnmassan av godset blir ej längre nog upphettad av genomströmmande gaser, att smältning kan på behörigt vis forsiggå, utan malm och kalk endast hopsintra och bilda tillsammans med inneslutna kol en packad stack, som gör, att ugnsgaserna få än svårare alt intränga i pipans milt och <innu mer än förut drivas tnot muren, så att lörbränning och omsätt-ning företrädesvis komma all foi’siggå dar. Alltmer växer således den inre stacken både på höjd men synnerligast på bredd. Efter ställets lorm antager den skapnaden av en upp- och nedvänd kon, vilken emellertid småningom sjunker, alldenstund dess mer eller mindre styrnpade spets, varpå den vilar, efter hånd undanfrätes av biasterns och slaggens förenade inverkan i underslällel. När slutligen stackens övre ända, storändan, sä sjunkit, att den fastnar mol de nedål sig sammandragande ställväggarna, upphör sjunkningen av del ovanom liggande godset, och vid uppsattningsmålet slår liil en lid saltningen alldeles stilla.
Då emellertid nu gaserna ej längre kunna obehindrat uppgå ul-efter ställväggarna, utan i dess stalle tvingas in i pipans milt, åstad-
Se .1. K. A. 1891 sid. 170 o. f.