X
JÄRNEIS M ETA I I.U HG I
äro och likaledes jn lösare de äro, ju starkare drivning man begagnar, ju starkare blästerpression man använder och ju mera hårdsatt gängen är.
Tholanders forklaring, som otvivelaktigt är riktig, då skullningar börja uppträda sedan masugnsgången en tid varit hårdsatt, kan dock ej godkännas för de fall, då skullningarna visa sig först sedan man under en längre eller kortare tid gått med nödsatt gång i masugns-pipan, utan är då helt säkert orsaken en annan, nämligen att söka i overmått av i masugnspipan utdissocierat kol.
Van Vlotens forklaring* (se pi. LVII, fig. 3). Denna orsak till de allt oftare uppträdande skullningarna påvisades först av van Vloten, och godkännes hans forklaring utomlands numera av nästan alla hyttemän som den enda riktiga, då det gäller skullningar i koks-masugnar. Han säger nämligen, att skullningarna, som förr nästan aldrig förekommo annat än vid nedsmältande av mycket lättreducerade och mycket mullformiga malmer, blivit den svåraste och allmännaste olägenheten vid de tyska masugnarna, sedan man vid dem övergätt till skarpare drivning och varmare bläster i allt större masugnar.
Beskickningens stannande i sjunkning säger även han bero därpä, att den nägonstädes i pipan bänger upp sig och ej vid uppsättnings-målet sjunker efter, trots att det kanske uppstår ett tomrum nere i stället. Vid lättare fall gå ugnsgaserna ännu ledigt igenom beskickningens mellanrum, ugnen emottager sin normala blästerkvantitet, kranslågan är föga förändrad, blott något renare och tunnare än vanligt, och så fort man för ett ögonblick slår ifrån blästern, så faller beskickningen. Hängandet repeterar sig emellertid snart åter, och inom kort får man ej längre ned det genast vid blästerfränslagning-arna. Nu uppstår för gaserna ett svårare motstånd; ugnen mottager endast en mindre del av den vanliga blästerkvantiteten, under det resten — vid öppna formor — återutkastas; obetydligt med slagg ut-rinner, och lågan vill slå ut under timpeln eller genom slaggforman. Kranslågan är liten och genomskinlig samt av blå eller blårod färg, och i gasledningarna avsätter sig obetydligt med mull. I Tyskland tillgriper man då att blåsa med kali bläster eller åtminstone kallare än förut, och slaggen börjar då strax rinna raskare och efter en tid kan man genom blästerns avstängande få ned skullningen. Tager man åter igen till med varmblästern, tilltaga svårigheterna alltmera, så all till sist ugnen knappast emottager någon bläster alis, utan är då pressionen nere i stället densamma som i blästerledningen, och slår man då hastigt if'rån blästern, slår det fram långa lågor ur formorna. Ingen kranslåga synes då, och man biir tvungen att tillgripa kraftigare åtgårder för att få ned hängandet. Dessa åtgårder bestå i att man tager ut timpeln eller ock en av formorna och så med hjälp av de
Se S. u. E. 1892 sid. 114.