JÄRNETS L’TBRINGANDE UR MALMEN 399
övriga formorna med kallbläster blåser stället tomt, så att kol och halvsmält malm, järn och slagg utkastas genom den upptagna öpp-ningen. Detta hjälper på dubbelt sätt. Den kalla blästern äter loss de fastnade massorna, och under fastnandet får man ett stort tomrum, vari först enskilda parlier och sedan snart resten av den hängande beskickningen nedstörtar. Fortsätter man sedan att blåsa med kallare bläster, så kunna väl ännu ett par små upphängningar förekomma, men snart bättrar sig gången och biir sedan fortfarande godartad, om man ej åter ökar blästervärmen för mycket eller gör gången för nödsatt.
Vid skullningarna kan man iakttaga, säger van Vloten:
l:o att upphängningen inträffar i allmänhet endast vid nödsatt gång och aldrig vid kok — ja, ej ens om detta blir så stärkt att hyttan blir försatt, utan lika mycket gods, som man då krokar ut ur stället, lika mycket sjunker beskickningen vid uppsåttningsmålet efter;
2:o att kali bläster hjälper;
3:o att som sagt kranslågan är ren och gasen nästan fri från mull;
4:o att hängandet börjar med att det dröjer längre mellan »hål-målen»;
5:o att hängningar uppkomma lättast vid användandet av lösare, stybbigare kol, mulligare malmer, hög blästervärme och smala, nedåt stärkt sammandragna ugnsschakt; samt
6:o att om man ock vid sårdeles svåra fall blåser stället tomt, så ligger dock alltid (se pi. LVII, fig. 3) över och framför de blåsande formorna ett lager kol och gods.
Han påpekar vidare orimligheten av att genom enbart samman-stelnande av halvsmält slagg, järn och kolstycken ett så jättestarkt valv skulle kunna bildas, att detsamma kunde uppbära i timtal den ofantliga godsmassan i en nutida jättemasugn med kanske 3 å 5 m ställvidd, utan måste, säger han, hängandet bero på, att massor av kol utdissocieras ur koloxid och avsätter sig dels i alla mellanrum mellan kol och malm, dels även i malm- och kolstyckenas porer, sprängande dessa, så att styckena svälla och allt till sist bildar en tat och kompakt massa, som spänner fast mellan murarna.
Vid normal ugnsgång avskiljes också alltid sådant molekylarfinl kol i masugnens ovre delar, men det förbrännes fullständigt med malmens syre, blott malmbitarna nedkomma i en högre temperatur, under det att nu åter genom den överheta blästern, den porösa beskickningen o. s. v. dissociationen ökas sä betydligt, att en mängd mera kolstoft avskiljes än malmen formår oxidera. Mellanrummen i be-7 skickningen täppas, gaserna få allt svårare att tränga upp och bliva filtrerade genom ett det finaste kolfilter, så att de bliva mullfria och kranslågan blir klar och liten. Uppsättningarna börja gå allt lång-sammare, och dess bättre tid får kolet att avsätta sig överallt och