JÄRNETS UTBRINGANDE UR MALMEN
403
dels lull genom uppsättningsmälets otätheter inströmmar, och denna blandning ger då, förstärkt av det uppvirvlande utdissocierade kolet upphov till explosionen genast, om samtidigt någon tändande kol-£nista uppkommer ur den nedfallna beskickningen, eljes när bland-ningen når fram till ovannämnda eldstäder. Till skydd foreslog Nath inkopplandet av en gasklocka av tillräcklig volym mellan masugnen och gasens förbrukningsställen.
W. van Vloten har emellertid senare bestritt denna teori och uppställt en ny gående ut på* att eftersom Hera lecken tyda på alt beskickningen i en masugn ej går ned likmässigt, t. ex. det all en pipa många dagar levererar mindre tackjärn än som borde motsvara antalet blåsta sättningar, andra mera, och vid ombyte från fosforfriare till fosforrikare eller från manganfattigare till manganrikare beskick-ningar och vice versa det ofta dröjer vida längre, än vad antalet drivna sättningar ange, innan full ändring i tackjärnets sammansätl-ning erhålles, så bildas tydligen ofta ansättningar i pipan, vilka blott delvis och på vissa Ställen i schaktet hämma beskickningens nedgående. Detta stammer ju med våra gamla iakttagelser. Han säger vidare: Olika ugnar forhålla sig ock olika och ej blott vid beskick-ningsändringar utan även vid nedblåsningen och t. o. m. under gången och vid lika sammansatta beskickningar. I en del sjunker beskickningen mer på ena sidan än den andra. Det antyder en eller flera skullar utefter den sida, dar nedsjunkandet dröjer. Vid en del kommer nedblåsningskalken längt förr ned till en eller ett par av formorna än till de andra, då har man ansatser ovanför de senare, och ett skev-gående som börjar strax efter påblåsningen kan ofta fortfara åt samma sida under år eller hela kampanjen ut.
Ansatserna — skullarna kunna vara av olika art, en del (de vanligaste förr hos oss) äro täta och släppa föga eller inga gaser igenom sig, saml äro därför kallare än godset i övrigt i samma nivå, andra åter luckra och genomsläppande för gaserna och dessa äro istället alltid mycket varmare än kringliggande gods, genom att de länge nog emottagit värme av genomsilande heta gaser. Sedan beskickningen vid skullningar störtat, och man skådat ned uppifrån i tomrummet, har man mångenstådes sett dylika ansamlingar kvar-sittande på pipmuren lysande med skarpt sken och tydligen betydligt överhettade. Dessa senare ansättningar bestå enligt van Vlotens mening av en blandning av järnmalmspulver och litet kolstoft, och när de någon gång just vid störtandet brytas ned och falla isår, blanda de sig i en tjock stoftvirvel med från beskickningen i övrigt uppvirvlande utdissocierat och annat pulverkol, varvid den glödande stoTtmalinen så gott som ögonblickligen reduceras till lagre syrsättningsgrad givande upphov till en häftig koloxidutveckling och explosion. Osann har betvivlat riktigheten av denna slutsats, påpekande att reaktionen då
* Se S. u. E. 1908 sid. 1016.