TACKJÄRNETS RAFFINERANDE OCH FÄRSKANDE
427
2 :o kupolugnar,
3 :o konvertrar,
4 :o regenerativugnar,
5 :o rekuperativa ugnar och
6 :o reverberugnar.
Varför del är nödvändigt alt rätta del uppsatta godsets kemiska medel-sammansättning efter den ugnstyp, som man ämnar för dess nedsmeltning använda är, alt de i det färdiggjutna godsets sammansättning i ngående legeringsämnena i hög grad inverka på gangen av färskningen i den därpä följande processen, och den smältugnstyp man använder bestämmer så alt säga just huru mycket av de i chargen ingående ämnena, som vid smältningen bortoxideras.
Minst oxiderande verkar på såval legeringsämnena som järnet självt s maltning i degel, isynnerhet om degeln är (som alltid vid aduceringsverken) gjord av surt material. Användas t. ex. grafit-deglar, vilka ’(se degelstålprocessen) äro formade av en blandning av grafit och eldfast lera, så minskas under smältningen järnets manganhalt något och ökas kiselhalten motsvarande — bådadera forhållandena till t’ördel för den efterföljande färskningen. Så länge degeln är något så när ny ökas ock kolhalten i järnet, vilket återigen ej är till fördel utan till nackdel för färskningen. Fosfor- och svavelhalterna förbli konstanta och likaså järnmängden, såvida ej sandigt eller rostigt skro och järn i beskickningen ingå, i vilket fall man även erhåller av-bränna på järn.* En degel haller 15 5 18 smältningar och giver per smältning 17—20 kg färdigt gods och är brånsleåtgången 80 å 100% av det färdiga godsets vikt.
Vid kupolugnssmäll ning oxideras alltid en avsevärd del av järnet, men även kolhalten avtager oftast, om ock i de fiesta fall obe-lydligt. Kiselhalten avtager betydligt. Då man vid vanlig tackjärns-gjutgodstillverkning kan genom en i beskickningen ingående avsevärd manganhalt motverka kiseloxidation, går hiir sådant ej for sig, allden stund man vid aducering måste undvika mangan, om ej färskningen skall gå för långsamt. Fosforhalten ökas något från koksens aska, men detta spelar ingen roll vid denna process, alldenstund fostorn endasl om den forekommer i större mängd i godset har någon dålig inverkan på färskningens gång och på del färdiga godsets styrka. Däremot önskar man i godsel en ej alltför li ten fosforhalt på del att järnet vid gjutningen må utflyta i och fylla formen väl. Vad nu fyllandet av formen angår, så kan det vinnas ej blott genom en viss relativt hög fosforhalt utan även genom relativt hög tappningstem-peratur hos järnet, och denna högre tappningstemperatur söker man vid aduceringskupolugnarna vinna genom att vid dem använda en vida högre kokssats än vid kupolugnar för vanligt tackjärnsgjute. Men huru hög kokssats man än må använda, så kornnier man likväl
* Om passande degelugnar, se under degelstål.