TACKJÄRNETS RAFFINERANDE OCH FÄRSKANDE 439
bättre nedsmälta dem i en liten invid den stora ugnen grävd grop, som forsågs med en särskild blästerledning från den stora ugnens bälgar, och så hade man uppfunnit del första primitiva färsksmidet! Alt gängen varit denna kan man sluta sig till, alt ordet osmund levde kvar till början av 1800-talet i just de trakter, dar detta droppjärns-sinidessätt fortfarande användes och att säväl Saxholm i »Dissertatio de Ferro 1725, som S. Rinman i »Järnets Historia» 1782 och C. Rinman i Handbok uti den gröfre Järn och Stål Foradlingen» 1829, anse della smidessätt, som de alla utförligt beskriva, såsom del allra äldsta. 1826 levde det iinnu kvar »vid några bergsmanshyttor i Värmland, Grythytte och Nora bergslager».
Det tillgick, enligt de ovannämndes beskrivningar, på så sätt, alt all den slagg, som vid masugnarna utrann blandad med små järndroppar, samt »hakslagg», »stjärtslagg», »stoppslagg» och »spetlslagg» bokades i rännor, vari vatten samtidigt framrann. Slaggmjölet flöt då ut i hjul-bäcken, varefter järnkornen uppöstes samt fördes till osmundhärden, som på 1700-talet blott ulgjordes av en grop i marken, i vilken grop man placerat en bottenhäll och en sidohäll (formvägg). Gropen var ej slörre än en »hiittkull» och »tillskapad innerst av kolslybb». Biä-stern erhölls från handpust eller ett par sinå, av eil lilel vatteiihjul drivna bälgar. Gropen fylldes med kol och eidsattes, och när elden blivit livlig påsattes i hell små portioner mitt över elden någol av järngranulen och nedsmältes. Med en järnten upplyftes, om så be-hövdes, del på gropens bolten stelnande järnet i focus igen och ned-smältes på nylt, tilis smeden säg, att del säg ul som en injuk rusa och slaggen var lika som en flytande vassla», då rusan ultogs och bultades nägol med handslägga till en kaka, varpå kakan höggs i 4 ä 5 delar, dock något sammanhängande. Varje del kallades etl osmund och skulle väga eil skålpund. Avbrännan blev 37 %. De bästa bitarna kallades vald osmund, de sämre ovald. 1 slutel av 1700-talet forsågos dock dessa osmundhärdar eiter exempel från tysk-smidet med hällar runtom.
Hansastäderna hade emellertiii under slutet av 1400-talet börjat köpa ej blolt osmund från Sverige utan troligen även tackjärn i gjutna tackor, åtminstone har man füllt säkra bevis på, att deras smeder färskade svenskt tackjärn i härdar och smidde stångjarn både av del och av den svenska osmund de köpte, redan innan Gustav Wasa tillträdde regeringen. Och troligen hade han under sin landsflykt i Lübeck med harm iakttagit delta, ly en av hans första regeringshandlingar blev, när han l'ått litet lugn, alt stävja den trafiken. Redan* år 1526 beklagade han sig över »att järnet, Rikets redbaraste egendom, bortföres till de Vendiske städer i lack or och osmund och även i rå malm, utan alt smältas, varefter man nödgas köpa det i stanger till-tillbaka». 1540 foreskrev han att i stället för det illa lillverkade
* Se C Rinman »Järn oeh Stål Foradlingen».