TACKJÄRNETS RAFFINERANDE OCH FÄRSKANDE
443
derat utomlands samt avgav i J. K. A. 1830, sid. 367, en kort be-skrivning om densamma, enligt vilken beskrivning denna metod då var införd i Belgien, Tyskland och Norge. En utförligare beskrivning anföres sedan efter Ebelmen i J. K. A. 1844, men säger tidskriftens redaktör dar (sid. 162) sårskilt ifrån, all sagde metod »icke är av synnerligt intresse för en svensk läsare». En helt annan åsikt om denna metod fick emellertid gruvnotarien, magister A. E. Molin, som blev i tillfälle studera den år 1847 på en resa lill Paris, och han beskrev den efter hemkomsten så berömmande för Jernkontorets stipendiat C. Tottie, att denne vidlalade bruksägarne vid Karmansbo och Grängshammar all vid deras bruk få försöka densamma. Försöken utföllo väl, och som järnet blev — om ock ej så jämnt som lancashire-metodens, dock mycket gott, så spred sig metoden, för vilken väll-ugn ej behövdes, snart från bruk till bruk utträngande först och främst tysksmidet, men även här och var lancashiresmidet. När emellertid i senare mediet av förra århundredet fordringarna i tillandet på del svenska välljärnets godhet växte högre, än denna metod kunde fylla, saml priset sjönk å sinitl järn samt träkolens pris steg, så dog metoden småningom fastän långsamt bort, och om dess liv ej än kan sågas vara fullgiltigt slocknat, så har metoden dock så länge tlämtat i de sisla andedragen, att det är berättigat inrangera den i här närmast anförda klass av smidesmetoder.
A. De äldre nu övergivna välljärnsmetoderna.-
Tysksmidet drevs under sin högsta blomstringsperiod i början av 1800-talet (enl. bergmästar C. Rininans beskrivning i hans »Handhok i den grövre Jern- och Stålforadlingen») på följande sätt: Man an-vände elt något nödsatt, Ijusgrått tackjärn gjutet i platta tackor eller galtar om 8 å 15 lispunds vikl, således avsevärt tyngre än dem som numera brukas i lancashiresmidet. Därav nedsmältes 13 till 20 lisp. i en öppen men ganska djup hard med endast en forma, och i vilken härd man på bolten hade kvar lärskslagg från foregående smal tor. Under tackjärnets nedsmältning valide smeden i l'ocus framför forman de av närmast foregående smälta erhållna smältstyckena, som darunder beströddes med vällsand och styckevis uträcktes till stänger allt efter som deras delar valides. Efter slutad räckning var vanligen alli tackjärnet nedsmält saml låg som en grötliknande massa på slagg-lagrel i bollen på härden, och omblandades nu noga med denna slagg genom brytning med spett eller »hellre med lämpelig skyffel». Kändes därvid i härden några färskor på härdbotten, uttogos de, av-svalades med vatten och lades på kolen mitt över foci samt biingades
* För studiet av de många från varandra mer eller mindre avvikande förfarings-siitten vid tysk- och vallonsmidena hänvisas till Järnets Historia av S. Rinman.