444
JÄRNETS METALLURGI
så att ånyo nedsmälta. Nu vidtog spettningsarbetet på så sätt, att f'örst började man bryta med spettet i massan närmast forman och sedan — allt efter som hettan spred sig från denna — fram genom härden allt längre bort från focus, medan man samtidigt från ett att börja med långsamt brytningstempo så övergick till ett allt raskare och kraftigare, så att till sist hela massan kom i kok genom den sig nu häftigt utvecklande koloxiden. Mjuka järnkorn började då ul-kristallisera ur röran av slagg och järn och syntes lysa med nästan blåvit yta» i den ljusröda massan. Lågan i härden antog ett allt vil-gulare sken från att förut ha lyst med koloxidlågans vanliga matta blå färg De mjuka körnens antal tillväxte allt mera och de började välla hop i fårskor och slaggen blev trögare, emedan dess järnoxidul-halt till följd av utreducering av järn minskades. När allt järnet blivit mjukt och förenat sig till en massa olika stora färskor förde smeden in spetlet under dem och lytte upp dem högre upp i kol-högen samt lät dein dar sammansintra under det slaggen nu ur-smälte och flöt ned under dem till härdens bolten, varunder smeden från härdens alla sidor in mot focus förde alla »förlupna» färskor och färskdelar, på det även de måtte hopsintra och forena sig med de andra. När detta skett slogs blåstern ifrån, »kolen makades undan, vatten slogs över elden för att låta färskjärnet svalna och väi fastna tillhopa och när detta skett och man rensat kring forman» började man »göra smältan eller omsmälta färskjärnet, så att slaggen fick fullständigt ursegra.» I sådant avseende omvandes färskjärnsmassan »på rena och friska kol så all undre sidan kommer upp» varefter biastern åter påslåpptes mer och mer. Färskjärnmassan smalte nu ned droppe för droppe, samlande sig på slagglagret å härdbotten, och den ursmältande nu järnrika och därför kvicktlytande färskslaggen hildade därunder kring och över smältan ett emot kolens inverkan skyddande lager. Füllt jämnt blev delta så erhållna järn ej, utan innehöll det alltid en del niera kolrika partier, varför stängjärnets brottyta i regel visade både tågiga, Hngnistriga och grovbladiga partier.
Den uråldrigaste formen av tysksmidel anser Rinman det s. k. färsksmidet hava varit, vilket drevs på mera hårdsatl tackjärn och vid vilket brytningsarbetet med spetl började redan under tackjärns nedsmältandet och under det uträckningsarbetet med smältstyckena ännu pågick. Vid räckningens slut var då allt det nya järnet i härden förvandlat lili färskbutar, då slaggen urlappades och farskmassan efter avsvalning med vallen ånyo nedsmältes.
Under C. Rinmans tid ställde sig resultatet av tysksmidet på följande sätt:*
max. min. medeltal
Avbränning från tackjärn till smältstycken . . . 12,11%, 5,3 9".,, 8,75% » » smältstycken till stångjarn . . 24,76 >. 7,24 », 16 »
* Se H. i Järn- och Stålforadlingen, sid. 155.