446
JÄRNETS METALLURGI
forma, över vilken smältstyckena välldes och på den andra en vanlig lancashireforma och nedsmälte vid den senare tackjärnet, som hade samma fason som vanligt lancashire- eller tysksmidestackjärn eller densamma, som det inesta svenska tackjärnet ännu i dag har.
På senare tider drevs smidet i dessa tvåforms-hårdar på följande sält: Medan, som sagt, smältstyckena från foregående smälta över franche-comtéforman välldes, samt medan de uträcktes, nedsmältes över och vid den andra forman det dessförinnan förvärmda tackjärnet. Detta tillvärmdes såsom sker i lancashirehärdarna i den från härden förande skorstenskanalen av de bortgående rökgaserna och neddrags dårifrån i ljusl rödvarmt tillstånd på kolen saml täcktes dar med ett lager nya kol. Under dess nedsmältande kände smeden alli ibland efter, atl det fortfarande låg över focus samt lyfte upp dit stycken som möjligtvis sjunkit för djupt. Allt tackjärn skulle näm-ligen droppe för droppe passera focigaserna, så att del måtte bliva hehörigen raffinerat. Detta var så mycket viktigare, som vid smält-styckenas vällande kvartsrik sand påostes allt ibland vid den andra lorman, vilken sand gjorde färskslaggen i en franche-comtéhård vida surare och mindre oxiderande än slaggen i en lancashirehärd haller sig. När styckena färdigräckts — ja ofta något förr — började smeden brytningsarbetet, som han sen skotte så, atl han, börjande vid härdens ena sida, nedslack ett spelt och genom stötar och knuffningar tvang dess speis följa bottenhällen utefter ända bort till bakväggen, varefter han, bändande mot lackhällskanten, bröt upp av slagg-järnmassan upp mot focus. Spettet utdrogs så, nedstacks sen strax bredvid och upprepades manövern gång på gång tilis hela botten på detta sätt overfarils, varefter man började vid forstå sidan igen o. s. v. Att börja med var tackjärnet kvickt, men slaggen svalare och halvsmält, men snart blev det förra mera trögflutet och den senare av värmen kvickare, och efter en stunds brytningar var blandningen fullständig och färskandel pågick med god fart. Till följd av slaggens surhet inträl-fade dock sällan, att massan kom i ordentligt kok utan bildade del sig forst så småningom stålartade färskor, som medelst spettet upp-lyftes i foci, så att det lör hårda och stålartade järnet ursmältes och fick komma ned i slaggen och färskas igen. När smeden så av gnistorna från det på spettändan fästande järnet såg, att intet stål-artat järn mera fanns kvar, utan att allt var färskat, så bröt han upp alla färskorna över foci samt Jät dem dar nedsmälta bit för bit, då det smälta järnet samlade sig på ett nu på bottenhällen bildal halv-stelnat slagglager. Genom spelt och krok drog han färskorna till sist tillsammans i en sträng mellan formorna och medan fårskornas antal allt mera avtog växte i härden smältan ända tilis till sist alla färskor hehörigen nedsmält. Fårskornas slagg, nu allt järnoxidulrikare och kvickare, bildade under liden ett runt smältan slutande skyddande lager. Den färdiga smältan uppbröts från botten med ett grovt spetl,