TACKJÄRNETS RAFFINERANDE OCH FÄRSKANDE
447
och omvandes i härden; runt densamma sittande slagg avslogs, varpa den uttogs och fördes under sinälthammaren samt utsmiddes och ay-höggs i så stora smältstycken, som betingades av det beställda stång-järnets styckevikt. Den vid hammaren fallande slaggen hopskrapades och återinkastades i härden, som under tiden rengjorts och försetts med friska kol, å vilka nytt tackjärn nu nedrakades. Smältstyckena inlades allt efter som de utsmiddes åter i härden, alla ulom etl enda längre bort i härden. Detta senare, som placerades mitt över rackforman, lades där så, att det först fick vällhets mitt på. Då dess milt-parti så kommit upp i fullaste gnistrande vällvärme ända igenom, uttogs stycket och »avhalsades» under räckhammaren till stång av den grovlek, som var tilltänkt. Man hade då fått en jårnstång med en »kolv» i vardera ändan. Nu inlades ena kolven i härden över räckforman, så att denna kolv blev genomvälld, då den utsmiddes, varefter den andra kolven inlades, välldes och sträcktes samt var stången så färdig för avsyning. Som franche-comtésmidet sällan bröts på kok blev järnet, som ovan sagts, mer eller mindre ojämnt, men som hårdare järn i vällvärme lyser med något olika glans än det mjukare, så sågo smederna, var de hade de hårdare partierna och togo då mindre skarp varme på dem, så att de ej skulle brännas och sedan under smidningen brakna sönder. Smeder med god blick och skarp omdömesförmäga kunde därför smida vackra och till det yttre felfria stänger även av »hopfuskat» järn och voro till mycken förtret för smidesbokhållarna, som synade järnet och sen fingo upp-bära tillrättavisningarna för att det — utsläppt i marknaden — kasserades. En smed, som ville fuska och ha stor procent överjärn och överkol, tryckte under smältgörningen helt enkelt ned färskor i smältan, utan att låta dem smälta ned i foci, och därigenom tryckte han ock in en hel del slagg, så smältan blev tung. Valide man sådana smältstycken i vällugn och valsade ut i stället för att smida ut dem, rasade de styckevis ohjälpligt sönder, och därför var det ock oupphörliga klagomål på smältstycken, som ibland levererades från franche-comtébruk till valsverksbruk, och vid vilka smältstyckens för-färdigande franche-comtésmederna då skulle arbeta på lancashirevis.
En fordel med metoden låg i att avbränningen blev avsevärt mindre än i lancashiremetoden med dess vällning i vällugn. Huru forhållandena härvidlag ställde sig inom ett och samma distrikt i samtidigt i gång varande smiden visade direktör E. Westman i 1867 års tjänsterapport (se tab. nästa sida).*
Kolåtgången representerar summa åtgång till smältgöring och uträckning. Att märka är även att kolsiffrorna gälla stjälpt mått, ej mätt och att kolåtgången per ton stångjarn sedan genom införda för-bättringar i metoderna sjönk i avsevärd grad, samt att den redan då i andra bergslager visade mycket vackrare siffror vid de fiesta bruk.
* Se J. K. A. 1868, sid. 397, siffrorna omräknade i nuvarande måttenheter.