TACKJÄRNETS RAFFINERANDE OCH FÄRSKANDE 471
nande »fiskstjärt», i förra fallet se ändarna ut som vore de tvärt av-huggna.
Tackjärnet och slaggen. Vallontackjärnet gjutes alltid i form av långa gösar 4—5 m långa, 90 mm tjocka och 250 mm breda för vilka rännor uppformas i hytfans sandgolv. Gösarnas vikl är något variabel från (200) 400 upp till 1000 kg. Genom att de gjutas i sand få de på undersidan en tjock sandskorpa, vilken till större delen måste bortskaffas, om ej avbrännan skall bli alltför stor och sker detta på så sätt, atl de forst nödtorfteligen avskrapas och därefter få ligga ute lång tid i ur och skur och frost och till sist åter avborstas.
Sinederna önska helst ett grovgnistrigt helvitt järn med i gösens kärnmassa befintliga grova morkgrå hagel. Är gösen ända igenoin helvit och av finkornigare gry, så är järnet vanligen för svavelhaltigt och tages då tillsammans med denna gös en annan av helvitt flisigt brott (mera manganhaltig). Men blandningen biir då inera trögfärskad, än vad det hagelsatta järnet är, ty den högre manganhalten minskar dels slaggens färskningsförmäga, dels gör den att järnet håller fastare kvar sitt bundna kol. Dess sammansättning har vid Ivå av de för-nämsta bruken angivits i % variera mellan: C (kem. bund.) = 3,15 — 4,10, Gr = 0,8 6—0,0 4, Si = 0,14—0,2 4, S — 0,0 1 2—0,0 3 3, P = 0,0 1 3 — 0,016, Mn—0,66—1,00, Cu = sp.—0,026, As = 0,01 1—0,020.
Färskslaggernas sammansättning är i vallon mycket varierande allt efter gösarnas sand- och manganhalter och själva sandens ke-miska sammansättning, och hava vi vid resor till vallonbruken fatt avskriva analyser visande i SiO2 = (4,6?)—12,2, A12O3 = 1,8 —2,2, CaO = 2,1—3,3, MgO = 2,2—4,4, MnO = 7,2 —10,4, FeO = 71,7-75,6, S = 0,o—0,ii. Så mycket kan man emellertid säga, att de i regel hälla mindre järnsyreföreningar och mera tnanganoxidul och kisel-syra än lancashireslaggerna, varför de verka mindre kraftigt färskande än de senare. Som vallonmetoden emellertid ej går ut på tillverkning av mjuk produkt utan på ett järn med inblandade stålkortlar, så gör det ej så mycket, att dess slaggs färskningsförmäga är något lägre.
Träkolen som användas utgöra vanligen en blandning av skogs-och sågverkskol. Enbart skogskol giva, om de äro lösa och stybbiga, lortiga (»suddiga») smältor, enbart fasta ribbkol åter för hårda smältor.
Processens praktiska utförande. Gösarna påforas upplagda på rullar (kovalt) genom det s. k. göshuset (ett bakom härden murat valv) stu-pande ned i härden och så längt fram att av gösarnas smältändar kommer över forman så stor del, som behöver avsmälta för bildandet av en sinälta. Och som de ej utdragits ur härden under foregående smältas färdiggörande, så äro ändarna så heta att tackjärn genast börjar avsmälta och genom focus neddrypa mol härdbottens slagg-lager, varvid kisel och en del mangan oxidera. Brytningarna borja genast inen ej vidare energiskt, ty man vill ej bryta på kok. Spettet föres utefter botten fram från lackhällen till askväggen, alldeles som