4S8
JÄRNETS METALLURG!
lionerna för olika stålsorter av de ingående chargebeståndsdelarna och ugnens riitta drift, så att lagom insättningstemperatur, lagom chargeringstemperatur och lagom tappningstemperatur erhölls. Myckel svårt var att finna bästa sammansättningen på boltens massaramning, lika-ledes å den massa man måste använda efter hvarje charge att avlaga hotten och väggar med, och vilken borde sintra hård möjligast lort, men sen ej smälta, när man kom upp i högsta hetsvärmen, och som ej fick frätas alltför mycket av slaggen. Stålbadet tog upp så kolossala massor av gaser, att del vid tappningen ofta brusade över i kokillerna, lämnande i dessa kvar endast skalet till ett göte. Pierre Martin grubblade. Tankte ut, att gaserna måste bestå av ugnsgaser. Huru skydda däremot? Med slagg! Forstå slaggerna skuro fotall sönder ugnsfodret titan att göra stålet bättre (de voro för järnoxidul-rika). Så fick han för sura och strängsmälta, som ej släppte igenom varmen, stålet stelnade under dein. Experiment på experiment och till sist faun han idealslaggen, en slagg som var nog farskande att tillåta honom öka tackjärnsprocenten, titan att foderfrätningen blev för stor och givande ett mindre gasrikt stål. Men ändock fick han gång på gång gasigt rödskört stål. Experiment på experiment gav vid hånden, all om man delade på tackjärnet, överhettade badet mol slutet och så tillsatte lagom tackjärn en stund fore tappningen blev stålet fint och gott. Lagom! Ja ordet är i vårt svenska sprak — del enda dar detta begrepp lär finnas så koncentrerat uttryckt — mycket kort, men skall man inom bergshanteringen experimentera sig till ordets betydelse i enskilda fall, så biir sökandet efter begreppel oftasl myckel langt. Svårigheterna att få fram just den stålsori man önskade — gränslösa syntes de. De måste övervinnas och de över-vunnos. Och har under — och alltjämt sedan — ingen som helst uppmuntran utifrån. Patentansökan på patentansökan nekades från land till land, det dar, att smälla ut stål av tackjärn och skro hade ju redan fortil Reaumur, Clouet, Mushel, Hassenfratz, Uchatius, Heath, Stirling, Bessemer, Suche, Petin, Gaudet & C:o hiltal pa och lagit patent på, fast de forstås ej lyckals. Ja de lingo patent inen ej Pierre Martin — jo i eil par länder — dar man sen fann, att man ej be-hövde betala honom några patentavgifter alls. Laser man högtids-lalen från den ininnesfest, år 1910,* dar Frankrikes, Englands, Tysklands och Belgiens bergsmannakorporationer äntligen hyllade Pierre Martin och erkände, vad världens hergshantering var honom skyldig,** så går genom dem som en röd tråd en inedlidandets suck over mannen, som ej forstod skära guld med täljkniv, utan blott gick på och ai betade och löste fragå på fråga, och steg for steg genomförde sin idé.
* S. u. E. 1910 sid. 1206.
** Från Sverige finnes ej i redogörelserna angivet, att det sandes någon officiel! re-presentant. Det laud, vårs järnhantering kanske mer än någots har anledning att tacka Pierre Martin. Ett enskilt blygsamt telegram knnde ej fylla luekan!