cc
JÄRNETS METALLURGI
nerativa degelstålsugnar,* varje ugn rymmande 9 deglar och ugnarna — som vanligt i degelstålsverken — helt placerade under golvet i smältverket och försedda med avlyftbara valvsegment (här tre). De eldas med gas från generatorer beskickade med ved, torv och stenko). Den noga blandade beskickningen påfylles i de förvärmda deglarna medelst en plåttratt, varefter deglarna med innehåll medelst tang och kranblock nedhissas i ugnsrummet och dar placeras i tre rader, fri-stående från varandra och med så stora mellanrum, att lågan gott kommer åt att spela runt om varje degel. Ugnsrummets botten ut-göres underst av en gjutjärnshäll, darovanpå ett tegelskift och på detta för ökande av deglarnas bottenvärme ett lager styckekoks. Botten är försedd med ett genomgående hål för att vid en eller annan degels söndersprickande det utläckande stålet må kunna rinna därigenom och ned i rummet under ugnsbotten för att kunna tillvaratagas. Deglarna täckas med lock.
Smältningen skötes i Uchatiiprocessen, på något olika sätt mol vid den vanliga degelstålprocessen. Man börjar ej genast att driva upp hettan i ugnsrummet till füll hets, utan håller den först rätt länge vid mörk gulvärme och först då reaktionerna i chargemassan så gott som slutat, uppdrives hettan till full smältvärme. Skulle man nämligen genast åstadkomma sådan, så skulle degelinnehållet tvär-smälta och då t. f. av sin så högst olika specifika vikt skilja sig i trenne lager, underst tackjärn, så malm och överst kolstybb, och reaktionerna skulle bli ytterst ofullständiga, varjämte den smälta malmen genast skulle skära sonder deglarnas väggar. Nu åter håller man heia den blandade massan i en slags degig konsistens, varvid säväl det fria, som tackjärnets kol inverka reducerande på färskmalmens järnoxider, varvid den uppkommande koloxiden uppstiger och bortgår genom degmassans porer utan att bilda stora bubblor som i ett martinbad, och således ej heller stänkande massa kring och på degelns väggar och lock. När man av erfarenhet vet att reduktionen är full-ändad, så är forstås bra att hastigt få allt i smältning, varvid stålet skiljer sig från den uppflytande glasiga slaggen. Sen allt smalt får degeln stå kvar ännu så lång tid att stålet dels hinner avgiva in-mängda gaser, dels bli lagom tappvarmt. Som degelstålet biir alldeles tätt och vanligen vill bli något övervarmt till följd av att ugnslågan helt sveper om deglarna och ehuru hettan i degelstålugnarna är lägre än i martinugnar,** så led man — innan de Laval uppfann sjunk-boxen — mycket av bildning av sugtratt eller pipebildning i de små götena.*** När alla deglarnas i en ugn innehåll är färdigsmält och kvickt, avlyftes valvsegment för valvsegment och understående deglar upplyftas å verkstadsgolvet, locken avtagas och medelst en spiral-
* Se under vanligt degelstål.
** Martinbadet har upphettningen blott ovanifrån och stark värmebortledning nedåt.
*** Se under gaser i stål.