TACKJÄRNETS RAFFINERANDE OCH FÄRSKANDE
vriden järnten avskummas mycket noga all slagg från stålets yta. Detta tönunes därpä ned i något på lut ställda kokiller under nog-grannaste iaktlagande av alt den ur degeln rinnande stålstrålen ej etl ögonblick kommer all beröra kokillväggen, ty sker det, så bildas dar å götet etl »pågjutningsfeb, som måste bortmejslas, såvida det ut-smidda stålet sedan skall visa vacker yta. För att få möjligast spegel-blank yta på stångstålet erfordras även, all de använda kokillerna dels äro blankhyvlade invändigt, dels fore varje tappning på insidan rökas med naver, varförutom även varje liten vid tappningen å på kokillväggen uppstänkt och sedan vid götsidan fastnande droppe noga bortmejslas.
Processens kemiska förlopp. Alla forskningsprocesser, vi hava, äro åtminstone i något av chargernas löpande skeden även till någon om än liten grad förenade med utreducering av järn ur dess oxider, så l. ex. välljärnsmetoderna under den häftigaste kokperioden, och i hög grad den basiska martinmetoden, om färskmalm användes och ugns-hettan är god, men vi hava dock inget enda framställningssätt för smidigt järn och stål, som i jämförbar grad liknar en dubbelprocess som Uchatiimetoden. I dennas charger ligga blandade om varandra malm, kol och tackjärnskorn, åstadkommande en ytterst komplicerad verkan. Dår under det degiga tillståndet elt kolkorn ligger an mot ett malmkorn, oxideras kolkornet småningom till koloxid, vilken i sin lur kan tänkas om ock i ytterst ringa grad verka som reduktions-medel på en eller annan smådel ren järnoxid och således bli omvandlad till CO2 vilken dock, så länge oförbrända kolkorn finnas kvar, i högre lager igen reduceras till CO. Träkolet borlgår därför liil största delen såsom CO och i obetydlig grad som CO2, och tittar man — naturligtvis beväpnad ined stålkarlarnas vanliga morkblå glasögon — genom observationshålen i valvet ned i ugnen under reaktionsperioden, ser man också runt om varje degellock en koloxidlåge-krans. Men kanske samma malmkorn på en annan punkt ligger an emot elt granulkorn. Då avgiver det diir syre till deltas först kisel och mangan och så, när de oxiderats, även till dess kol, allt under det pågår utreducerande av järn i malmkornet. Granulkornet åter ligger någonstades an mol ett kolkorn, kanske rent av emot samma kolkorn som malmkornet, och när så genom malmkornets fårskande verkan så mycket kol bortfarskats ur granulkornet, att dess återstå-ende kolhalt börjar understiga den mol rådande temperatur svarande mättningsgraden, så börjar granulkornet genast upptaga kol från kolkornet i beröringspunkten med detta. Då börja kolkornets kolatomer att vandra Ivå vägar till syret i malmkornet, dels genom berörings-punkten med malmkornet, i vilken beröringspunkt nu vissa av malmkornets järnsyremolekyler omvandlats till kolbundet järn, dels genom granulkornet och dess beröringspunkt med malmkornet.
Men även sedan all koloxidutveckling slutat, fortsätta en hel del