TACKJÄRNETS RAFFINERANDE OCH EÄRSKANDE 509
alt börja med klart och skarpt sainl öronbedövande. Etter vissa mi-nuter — färre ju kallare och hårdsattare tackjärnet varit — börjar detta ljud avtaga i skärpa och bli mera dovt, lågan blir fladdrande, slagg börjar skvättvis utrinna ur mynningen, och har ej tackjärnet varit nödsatt, så börja nu även tjocka röda ångor av järnoxid att ut-strömma, tjockare och mäktigare ju kallare och hårdsattare tackjärnet varit och ju mindre vikl tackjärn man fått med i chargen, och detta ångutkastande kan rent av vara åtfoljt av sådant överkokande av både järn och slagg, att man ivingas vånda ned konvertern i lutande eller liggande ställning samt blåsa med mindre blästertryck. Vid detta nedliggande komma en del formor att blåsa över badets yta, förbränna koloxiden till kolsyra, därmed ökande ugnstemperaturen.
Det är nu, som kokperioden i färskningsprocessen pågår. Sedan koket väl är över, upphöra de röda ångorna och överrinnandet av järn och slagg, om ej chargen går alltför kali, ljudet blir åter kiarare och skarpare, blästertrycket, som man under koket måst minska für att ej få för mycket utkok, kan åter ökas, lågan såval som slaggstänk och gnistor blir fortfarande något vitare, och nu pågår efterfärskningen. Sedan denna fortlöpt en stund börjar lågans längd att avtaga och går detta avtagande allt hastigare ined den sjunkande kolhalten i badet, så alt lågan till sist endast räcker få d. m. utanför skorstens-mynningen, om man låler stålet gå ned i kolhalt emot 0,0 5 %.
Mjukare kolhalter kan man därför bedöma efter lågans längd, hårdare åter får man »taga» på gnistornas och slaggstänkets utseende. Gnistorna äro alltid i blåsningens forstå början mycket stora och grant sönderspringande i mindre och åter mindre gnistor. Sedan bliva de allt mindre sönderspringande och även allt mindre till storleken, så att till sist när man fått ned kolhalten lili 0,10 % de bli vad folket kaliar »som synålsuddar».
Vad nu angår betydelsen av de observationer vi förut nämnt, att blåsaren gjort, så är att märka:
l:o. Ju mindre tackjärnsvikt ban fått med i konvertern, ju större roll spelar konverterväggarnas avkylande inverkan, och ju kallare går chargen, ju mindre lysande äro då vid eljes samma kolhalt, gnistor, låga och stank.
2:o. Alldeles lika blir forhållandet med låga, gnistor och stank ju hårdsattare tackjärnet varit och ju mera strykning åt järngrön färg masugnsslaggen visat fore utslaget och ju mindre grafitblad, som flöt med den ut. Det avslagna tackjärnsprovet visar forstås i regel bredare vit rand ju hårdsattare masugnsgången är, såvida ej tackjärnets manganhalt av någon anledning ökats, ty då blir den ock bredare men ock mera stråligt kristallinisk.
3:o. Ju kallare gång, vid ju högre kolhalt måste blåsaren avbryta blåsningen, ly ett mjukare stål fordrar, for att bli prima, högre tapp-ningstemperatur iin ett hårdare.