518
JÄRNETS METALLURGI
fritt syre jämte en tilltagande halt av kolsyra, till dess att vid ett visst stadium (kokets början) koloxid på en gång började bildas, vil-ken sedermera uti gaserna förefanns i en vanligen något litet tilltagande, men närmast slutet, då järnet blivit kolfattigt, åter något av-tagande myckenhet, under det att kolsyran samtidigt visade ett motsatt forhållande. Från koloxidbildningens början hålla gaserna även litet väte, som sannolikt härrör från blästerns vattenhalt, men däremot sakna de fritt syre.» »Det med blästern införda syret har vid bläs-ningarnas början endast till någon del återfunnits uti gaserna i form av fritt syre, kolsyra och koloxid, alldenstund att en betydlig del av detsamma använts till slaggbildning eller syrsättning av kisel, mangan och järn. Under blåsningarnas fortgång har emellertid, sen koloxid-bildningen kommit i füll gång, en allt större syremängd återfunnits uti gaserna, så alt stundom vid en viss period av blåsningen såsom kolsyra och koloxid i gaserna t. o. m. funnits mera syre, än som samtidigt inkommit med blästern, varav synes, att under kolets livligaste förbränning detta ämne ur slaggens järnoxidulhalt upptagit mera syre, än som samtidigt åtgått till förbränning av kisel, mangan och järn. Detta har vid Långshyttan, likasom vid Sandviken, inträffat under kokets början, vid Bångbro och Nykroppa har detta ock ehuru i ringare grad inträffat, vid det förstnämnda 'stallet i slutet, vid det sistnämnda i början av koket, vid Västanfors däremot motsvarade del i gaserna återfunna syret aldrig füllt det med blästern införda. Detta skiljaktiga forhållande åger sin grund uti de använda tackjärnssorter-nas olika halt av mangan, analyserna utvisa nämligen uti Långshyt-tans och Sandvikens tackjärn en manganhalt, som är betydligt mindre än uti de vid Bångbro och Nykroppa och än mindre än hos Vastan-forstackjärnet, utan att kiselhalten varit i samma mån större som manganhalten. Men ju mera mangan i forhållande till kisel t a c k j ä r n e t innehåller, desto större p r o c e n t h a 11 av man-ganoxidul måste även slaggen komma att få, vilket åter till följd av manganens större frändskap till syret än järnets måste göra slaggen mindre fårs kande, så att kolets förbränning ej kan bliva så livlig, som når slaggen i stallet för manganoxidul hållerjarnoxidul. Därtill kommer även att en mycket stor halt av mangan, såsom vid Västanfors, icke hinner förbrännas under blåsningens forstå period utan giver anledning till all syre förbrukas för oxidering av mangan även under blåsningens senare del. Närmare slutet av blåsningarna, sedan järnet blivit kolfattigare, har åter gasernas syrehalt avtagit i jämförelse med det samtidigt med blästern införda syret.»
Åkerman skriver senare* — understrykande dessa av Tamm ut-talade åsikter, att det »att slaggens halt av syrsatt järn ej alltid min-skas under koket, utan såsom vid Bångbro och Västanfors tvärtom
.1. K. A. 1893 sid. 290.