TACKJÄRNETS RAFFINERANDE OCH FÄRSKANDE
519
l. o. m. kan ökas, utgör ingalunda någol bevis for atl slaggen varit alldeles overksam vid färskningen utan sagda förhällande är tydligen blott en följd av att i dylika fall även under koket mera järn syr-satts, än som ur slaggen av kol m. m. utreducerats. Färskningen har utan tvivel även i delta fall delvis förmedlats av slagg, fastän den icke som i det andra fallet kan sägas ti 11 en del rent av hava skett på bekostnad avförutbildad slagg* En växelverkan mäste vid bessemer liksom vid all annan färskning äga rum emellan å ena sidan oxiderande eller syreavgivande och å den andra reducerande eller syreupptagande ämnen, och huru-vida under något visst tidsmoinent mer eller mindre järn syrsättes, än som samtidigt av tackjärnets övriga ämnen utreduceras, beror på metall- och slaggbadens såval kemiska sammansätl-ningar som temperatur och inbördes bland ning. Av nämnda förhällanden betingade jämviktslägen mäste i varje tidsmoinent under processen självmant eftersträvas och en följd häravär, att slaggens halt av syrsatt järn i början ökas, till dess att den därigenom blir så syrsättande, atl till följd därav på samma tid lika mycket järn utreduceras, soin av blästersyre hinner oxideras. Detta inträffar förr eller vid lägre halt av syrsatt järn i slaggen, ju varmare gången är, alldenstund kolets begär att oxideras med temperaturens stegring över gulvärme langt hastigare ökas än järnets. En given följd härav är, att, ju varmare bessemergången är, dess mindre blir förlusten av järn genom för-bränning, och dess surare, tjockflutnare och segare blir slaggen. En annan omständighet, som väsentligt bidrager till att jämviktsläget inträffar redan vid en jämförelsevis låg halt av syrsatt järn i slaggen, är en större manganhalt hos tackjärnet, ty utom att mangan bidrager Lill högre temperatur med därav vållad järnfattigare slagg, så gör den också slaggen mera kvickfluten, så att den innerligare blandar sig med järnmassan och till följd därav verkar färskande redan vid mindre järnhalt, än som härför skulle krävas av en mindre tunnfluten slagg. Härtill kommer den viktiga omständigheten att manganoxi-dulen i viss mån ersätter järnoxidulen, men dock ingalunda i sådan grad, att ej slaggens halt av mangan- och järnoxidul tillsammans måste bliva avsevärt större, än om manganhalten varit mindre, varav åler följer både att blåsningen går långsammare och alt avbränningen stegras med tackjärnets manganhalt, om ock i en lindrigare proportion.»
Jag har här ordagrant citerat Tamm och Åkerman, emedan jag önskat visa, att även då del galler utredandet av bessemerprocessens teori, så är det svenskar, som äro de verkligt metoden forst klar-läggande mannen likaväl som då del galler dess praktiska genom-förande. Snelas hade visserligen redan 1870 tagit prov och utfört
* Sarntliga kursiveringar gjorda av O—a.