JÄRNET OCH DESS LEGERINGAR
39
b. Kolets förekornstsätt i järn. Grafit: I sinält järn forekommer l'olet alltid i jiimn losning. Har nu järnet genom överupphettning V:,ie sig i elektrisk ugn eller i överhettat masugnsställe (t. ex. i besseiner-niasugnarna) formåtts upptaga niera kol än det vid avkylning ned till stelningstemperaturen kan kvarhålla, avskiljes delta kol i form av slörre eller mindre grafitfjåll — garskum kallat — vilka fjäll uppflyta tackjärnels yla. Genom rörelse i järnbadet befordras ävenledes avskiljande, alldeles i likhel med gasavskiljandet ur kolsyre-haltigt
vatten, vilket lydligt franiträder l. ex. vid överkolat bessemer-utrinnande ur masugnen, likasom de ofta betydliga grafit-dVsiHtningarna i bessemermasugnarnas stallen, varvid dock bada orsa-veriia bidraga: järnets under formnivån i stallet skeende avkylning "cli roreisen vid utslagen. Dessa garskumsgrafittjäll hava ofta en JMorlek av 1 cm2 och ibland ünnu niera. Vid stelningstemperaturen ’ar järnet så kvar 4,3 % kol.
Om tackjärnet vid stelningstemperaturen tillräckligt hastigt av-,'''es biir del i brottet helvitt, och är kolhalten relativt låg, biir del a'en vid långsaml stelnande helvitt, såvida dess kiselhall samtidigt ’ l ovanligt hög. Men haller sig kolhalten i närheten av 4,3 % och Uli,ngan- och svavelhalten äro låga, så erhålles vid långsaml stelnande S:'n<| helgrått järn, vårs gråa liiig är jiimn hela brottet igenom och <)ls;ikas av under stelnandet avskilda grafltfjäll, mycket mindre än skumniels. Dessa fjäll, vårs ytstorlek sällan uppgår liil inera än “'Si’a få mm2, äro då lagrade mellan koljärnkristaller. Äro kol- och kisel-’a 'erna samtidigt stora, utrinner tackjärnet tjockflutet, får vid stelnandet även på ylan och kalias då grafittjockt. Men även i del när-U1>isle kiselfritt tackjärn biir, om det utrunnit överkolat vid långsaml helgrått med gialitljäll på ylan enligt vad prof. Wüst visat.
Henna järnets grafil forhåller sig såsom den naturliga geni emot ei,1iska reagenser.
I emper kol: Om ell relativt kiselhaltigt, mangan-och svavelfritt tackjärn får stelna i ej synnerligen tjock kokill eller i kokill, de''1 e^er foregående tappning
;;)ln elje;
långsaml
Hkt
-** »aillL S vtl Icivnjui il sum uciøl UIUH Lill-
। / **81 länge hulles upphettat i denna temperatur, men fortåre vid niekel- eller aluminiumhaltigt järn. Delta kol, som till reagenser 1,(u la‘ler sig alldeles lika som grafiten, ehuru det snabbare loses i de som angripa grafit, är ock troligen sådan, ehuru avskild i l:iv|6 eS *aSl var^re den ej kunnat bilda synbara hexagonala 01 ’ Soin grafiten i stelnande järn, vårs järnkristaller kunnat maka
(I iviicgcicuuc icippmii^ ünnu är ^anska vnrni, händer ofta, ult
11 einot kokillen stelnande massan ej genomgående visar vitt brotl, , ‘s är vanligt, utan ett mer eller mindre »sotliknande» sådant, sot beslår av mikroskopiskt finfördelad grafit, som avskill sig „ —i avsvalnande av det vita järnet mellan 1130° ned till temperatur. Samma soliga brott kan man få i vilket relativt kol-och mangan- saml svavelfattigl tackjärn som helst blott det till-