oc
CO
JÄRNETS MF2TALLURGI
i slutögonblicken processens största nackdel, ty vida formånligare vore, om denna värmealstring komme i dess början för att göra tjänst hela processen igenom och göra manganbesparing möjlig. Vid slutet av nedblåsningen och isynnerhet under overblåsningen för fosfor-borttagandet oxideras en stor mångd järn, men mindre under nedblåsningen ju mera mangan badet lyckats kvarhålla till dess. Härav forklares önskan all få i gang färskningen innan för mycket mangan raffinerats bort. Men alltför mycket mangan vill man ej heller ha kvar, ty fosforns oxidering går vida raskare, om badet är kallare, än om det är varmare, då det kommit ned till lägsta kolhalt, och förbrännes mycket mangan under slutnedfärskningen får man för varmt bad. Se vidare härom längre ned. När blåsaren (dömande mest av erfarenhet) anser att badets fosforhalt genom overblåsningen sjunkit till nära den önskade, så kullvickas konvertern och biastern frånslås, varefter ett skopprov uttages och slås i en lilen kokill, dar bildande ett litel cylindriskt göte, som genast utan vidare uppvärm iring utsmides till en 10 mm tjock kaka, som doppas i kalit vatten och däri kallnad under hammaren hopböjes och brytes. Av brottets grovgnistrighet kan blåsaren bedöma fosforhalten på ‘/ioo procent när och vel sedan av erfarenhet huru många sekunder ytterligare han behöver blåsa för all nå ned till en fosforhalt mellan 0,o 6 och 0,o 4 %. Han tar då ett nyil prov, som skall visa ell fingryigt broti och slät rand. På detta prov bedömer han även svavelhalten, ty ju högre densamma är ju mattare och mindre kristall-kornigt biir brottet och ju flera och större brakor bildas under utsmidningen i kakans kanter. Överbläsningens längd bestämmer i hög grad avbränningsprocenten och manganjärnbehovet, ty järnoxidationen ökas i nästan geometriskt stigande grad med varje sekund förlängd overblåsning, och likaså loser därvid stålbadet i sig allt större mängder FeO.
Efter överbläsningens slut avtappas och avskummas slaggen, så nära fullständigt, som möjligt är, varefter badet desoxideras, vanligen genom att först insättes spegeljärn och sedan 8()-procentigt ferro-mangan i mängder avpassade allt efter överbläsningens längd och stålets svavelhalt. Om stålet i alla fall — trots dessa manganlege-ringars höga kolhalt — ej fått önskad hårdhetsgrad, så måste upp-kolning ske, vilken då kan forsiggå antingen i själva konvertern genom inkastande i badet av fosforrent och i övrigt godartat tackjärn (helst träkolsjärn), men detta endast om man lyckats tillräckligt avskumma slaggen, ty eljes reduceras fosfor ögonblickligen tillbaka ur denna, men bättre är att låta uppkolningen, ja även desoxidationen forsiggå i skanken under stålets nedhällande i denna från konvertern. I senare fallet inströs i konvertern på efter avskummandet kvarvarande tunna slagghinna kalit kalkpulver, så att slaggen stelnar, varefter stålet lappas i skanken under kvarhållande av den bildade slaggskorpan i konvertern. Samtidigt tappas från en liten regenerativ gasugn eller