TACKJÅRNETS RAFFINERANDE OCH FÄRSKANDE
539
ur deglar i dem smält spegel- och manganjärn och nedkastas undan for undan små träkols- eller kokspåsar (Darby patent) eller tegel fabri-cerade av koks och kalk (Düdelingens patent).* Ofta tillsättes även finknackat och väl förvärmt eller ock smält ferrosilicium. Samtliga dessa tillsatsmedel skulle forstås lämpligen kunna ersättas med man-ganhaltigt svenskt bessemertackjärn tillsatt i smält form. Ofta tillsättes mot nedblåsningens slut i konvertern en mängd kalit mjukt stålskro, dels för all få detsamma gratis smält, dels för att avkyla hadet före dess defosforering. Användes enbart ferromangan för desoxideringen åtgår därav i regel 6 å 7,6 kg per ton stål, om det forrå håller 80 % Mn, och avbrännan haller sig alil efter tackjärnets sam-mansättning till 10 upp till 15 %, dock vanligast omkring 13 %.
Från skanken tappas stålet — helst i sligande — i kokiller av samma form som i bessemermetoden och tillsättes därvid nästan alltid aluminium för att binda gaserna. Utomlands tillsättes 0,0 6 % Al eller mera, och anser man detta även förekomma krympsprickbildning vid götenas stelnande och sedan även förekomma valsnings- eller press-ningssprickor.
2:o. Avaikande för faringssått vid Thomasblåsningen utgöra dels Scheiblers förfaringssätt bestående i endast att dela på kalktillsätt-ningen med insättande av forst 2/s av satsen, vilken får upptaga all den kiselsyra som bildas och mesta fosforsyren, sedan avtappning av så bildad fosforrik thomasslag för beredande av rikprocentigt thomas-l'osfal och dårpå fårdigblåsning efter tillsättning av resterande tredjedel av kalksatsen. Denna inetod sades spara kalk och avbränna samt tillåta blåsandel av större charger, men har funnit föga användning. Dels har försökts O. Massene/.' patenterade metod för thomasering av kiselrikt men mindre fosforhaltigt tackjärn d. v. s. med avsevärt över 0,r> % Si (t. ex. Clevelandjärn med 1,5—3% Si) och under 2 % P. Utom bränd kalk införes då i konvertern även något glödvarm järn-malm, helst svartmalm och sedan tackjärnet, varefter blåses, till dess koloxidlågan börjar framträda, då den nu bildade kiselsyrerika fosfor-fria slaggen avhälles. Harpå tillsättes den kalk, som erfordras för fos-forreningen och chargen slutblåses, samt erhålles då en thomasslagg, som ar rik på fosforsyre.
Om Düdelinger metoden se nedan under: Processens kemiska förlopp.
Thom a smeta 11 ens provning: Det torde ej inom järnhan-leringen funnits någon metod, som varit i så stort behov av noggrann prövning av Produkten, innan densamma utsläppes i marknaden, som just är behövligt vid thomasprodukten. Som nämligen mängden av
* Prof. Neuman förordar i S. u. E. 1911 sid. 1026 såsom uppkolningsmedel petroleum koks, vilken dock såsom svavelhaltig i likhet med kokspulvret torde vara mindre lämplig för svenskt stål. Bast äro nog skarptorkade träkol i ärtors och något mindre grovlek. Finare träkolsstybb ryker omkring i verket för rnycknt