TACKJÄRNETS RAFFINERANDE OCH FÄRSKANDE 547
D. Lillbessemermetoden.
Denna metod användes uteslutande för framställning av stålgjut-gods och utövas mest vid gjuterier" och gar processen ul på alt i små konvertrar av lämpligt sammansatt järn genom s. k. ytblåsning åstadkomma så helt stål, att det pa lullgott sått Hyler ul i även mycket små formar. Också är det för tillverkning av i kolhalt och övrig .sammansaltning varierande smågods, som metoden har eko-nomiskt berälligande och i endast delta också som den med framgång kan konkurrera med martinmetoden, i del alt stålgjutgods från mindre martinugnar än på 6-tons charger skiller sig mycket dyrt.
d) Ugnarna. Som det dels är ylterst noga med tackjärnets sam-mansättning och som dels vid gjutning av smågods erhålles synnei-ligt mycket skro, men stålet måste vara helt, och skrotet således ej kan tillsättas i den fardigblåsta chargen, som vid stora bessemer-charger, så är man vid denna melod tvungen att allt eller del av-sedda godset ändra på chargens sammansättning, och allt ibland göra olika uppsättningar av tackjärn och skro. Man använder sig därför alllid av omsmältning samt har tackjärn och skro upplagda och ordnade i forrådet efter olika kemisk sammansättning. Omsmält-ningen kan ske i själva konvertern, om denna förses med oljeeldning,*' men oftast forsiggår den i kupolugnar av vanlig gjuleriverkstyp (se Gjuteriskötsel!) och är då bäst placera dessa så som L. Uncken-holt gör i de lillbessemerverk, han bygger, d. v. s. på vanlig höjd över gjulerigolvet, och sen medelst skank och kran fora det omsmälta järnet från kupolugnen till konvertern. Samma kupolugn användes då för tackjärnsgjutgodsframställning, vid de tillfällen, den ej behöves för smältandet av godset för bessemerchargerna, vilket sparar på koks och avbränna i densamma, genom att den då håller sig val genom-värmd.
Konvertrarna konstrueres för omkring 1 tons charger, men sällan mindre än för 500 kg och aldrig över 2 tons och finnes del en mängd patent tagna på lillbessemerkonvertrar, men endast ell latal av dessa ha visal sig användbara och av dem endast en huvudsort füllt praktisk. De med blästerinföring vid bollen, de med formorna placerade ett stycke under badets yta, och de med tvenne formrader, den ena raden under, den andra över badets yta, äro numera alla borllagda, medan gjuteriingenjörerna åter ej tyckas vara lullt eniga om, vilkendera konstruktionen bör föredragas: den med formorna lig-gande paralleilt med badytan och blåsande just i badytan (t. ex.
* Egentligen tillhör beskrivandet av de^na metod därför ämnet »Järnets manufaktu-rering» och som detta ämne inom två år inlores såsom friståeude läroämne vrl bergs-högskolan, så behandlas här lillbessemermetoden endast i korta drag och blott till dess rent metallurgiska del.
** S. u. E. 1911 sid. 1049 och 1435.