550
JÄRNETS METALLURGI
Pavloffs* sätt) indelas efter regeneratorkamrarnas anordnande i 5 undergrupper (se pi. LXXX, fig. I—V).
Grupp I. Med regeneratorerna placerade i rad under ugnen och med härden vilande å dem,
Grupp II. Med regeneratorerna placerade i rad under ugnen och med härden vilande å sårskilt fundament,
Grupp III. Med regeneratorerna placerade två under ugnen och två framför och med härden vilande å de förra,
Grupp IV. Med alla fyra regeneratorerna placerade i rad framför ugnen och
Grupp V. Med alla fyra regeneratorerna placerade i två grupper framför ugnen och konstruerade liggande.
a. Ugnens beräknande. Härvid utgår man från den önskade stålkvantiteten efter bestämmande av, huruvida ugnen skall byggas för den sura eller den basiska processen. Avser man att arbeta med något fosforhaltiga råmaterial är det en självklar sak, att man bygger basisk ugn, men även vid förarbetande av idel fosforrena sådana föredraga många här i Sverige de basiska ugnarna, och komma vi (såsom är all hoppas) alt overgå till mer uleslulande tackjärnmalm-process måste de därför avsedda ugnarna förses med basisk infodring. Endast vid gjutgodstillverkning och för hårdare kvalitéstålsorter in-fodras i regel ugnarna ännu »surt».
Forstå frågan biir, sedan årsproduktionen och ugnslaget bestands, huru chargesammansättningen skall göras och är då bast att utgå från den tillgängliga skromängden, varvid allt tackjärns-skro sammanräknas med tackjärnet. Man anser, att 3 delar smides-järnsskro färskar, utan malmtillsats, 1 del tackjärn, om ugnen är sur, är den basisk, så färskar 1 del sådant skro sin lika vikt tackjärn (vid svarvspån och trådskro bli forhållandena andra). Såsom avbränna på detta skro och tillhörande tackjärn fråndrages 8 % vid sur och 6 % vid basisk ugn. Resten av årsstålbehovet skall tillverkas av tackjärn och malm, och behöver man då ej räkna med avbränna för denna del men öka det hela med 2 % för vid tappningarna fallande skro. Malmåtgången utfaller olika alil efter som den använda färsk-malmen är rik eller fattig. Ju rikare ju bättre. Vid 65 '1-ig malm är hast för säkerhets skull räkna med att 15% åtgår vid sur och 10% vid basisk ugn av överskoltstackjärnets vikt.** Kalkstenåtgången
* Prof. Pavloff h:ir samlat huvud- och detaljritningar från en mängd europeiska och amerikanska nyare martinverksanläggningar och dels utgivit dessa i form av ett album Album de Dessins coneernant la fabrication de l’acier Martin par M. A. Pavloff. adr. Institute Polytechnique de S:t Petersbourg, dels på grund av dem gjort en beräkning: Die Abmessungpn von Martinöfen nach Erfahrungswerten i Journal der Russischen Metall urgischen Gesellschaft 1910 N:o 4. Båda, utgörande det bästa i denna väg som utgivits, kunna erhållas direkt från författaren eller från Julius Springer, Berlin.
** Medelresultatet från 5 svenska basiska mindre martinugnar visar sedan man skilt tackjärnsskro från smidesskro. Atgåriget: Tackjärn 59,79 ton, Gjuteriskro 12,oo ton, Smidesskro 59,64 ton, Malm 1,28 ton, Kalksten 7,89 ton. Erhallet: Goten 120,42 ton, Skro 2,04 ton, Avbränna 6,9 7 ton.