JÄRNETS METALLURG!
57«
heta järnet rusar upp till overdelen och blandar sig med det påtappade, och överpartiet står sedan länge smält under pålagd varm aska. Tro-ligen vore det dock här bättre alt även använda sjunkbox.
Små göten giutas bäst på det sätt, som jag 1883 beskrev i J. K. A. (se pl. XCII fig. 3 och 4), och det jag då efter engelskt monster infört vid Kallinge martinverk, där det ännu med fordel användes ehuru nu för 7 "-göt (då 6” X 3”:s). Alla kokillerna, 34 st., stå på en gemensam bottenhäll ordnade i 9 rader med endast ett itappningsrör. Varför kokillerna nu forstorats ar emedan man nu fått större martinugn (då 2-tons, nu 15-tons) och götvalsverket förstärkts. Sättet användes fort-farande med stor fördel mängenstädes atomlands, t. ex. i Resicza och i Krompach* och där bland annat med 63 kokiller av 140 X 140 mm eller än flera av 120 X 120 m och blotl 60 kgs styckevikt. Kokiller och göten avlyftas där snabbt och bra radvis.
Vi gjuta våra kokiller här i Sverige vanligtvis av träkolstackjärn, ofta direkt från masugnen, så att vi, då de blivit förbrukade, kunna sätta in dem i martinugnen. Eljes rekommenderas i Tyskland såsom hållande 250 tappningar kokiller av ett gjutjärn sammansatt: 3,3 — 3,5 % C, 2,2 % Si, 0,1 6 % Mn, O,o 8 % P och O,o 6 % S. P- och S-halterna kunna ju hos oss tagas vida mindre, men kanske väl vore i martinugn söka åstadkomma järn till kokiller med de här angivna C-, Si- och Mn-halterna! I Tyskland har man emellertid på sista tiden lyckats åstadkomma av martinstål gjutna kokiller av mycket stor uthållighet,** patent Thiele. De göras så, att på sidorna fastgjutas till ett viss djup kortare längs med kokillen gående rälsstumpar, som sedan hindra stålkokillen all slå sig och ändra form.
6;o Chargeringsmaskiner börja allt mera att användas i martin-verken såsom sparende både människoarbete och tid.***
b. Martinprocessens utförande.
l:o. Generatorernas skötsel; masugnsgas och koksgas användande.
När en vedgenerator skall igängsättas fylles den helt enkelt med bränsle till den vanliga lagerhöjden, varefter man sätter eld i alla rost och låter att börja med röken — senare gasen — utgå i fria luften till dess man ser, att det över hela rostytan råder full fyr. Dessför-innan kan man nämligen ej vara säker för explosion, om gasen in-släppes i en regenerativ ugn, ty så länge nägonstädes i rostytan är tritt från eld, inkomtner där luft, som oförändrad uppgår och blandar sig med den på de andra ställena i generatorn bildade gasen. Allt-eftersom bränslet i generatorn sjunker, påfylles så nytt och generator-
* Se S. u. E. 1911 sid. 1918 o. f
S. u. E. 1911 sid. 1285.
*** Tillhöra ämnet Bergsmekanik.