596
•TÅRNETS METALLURGI
Talbots förfaringssätt. Martinsmältningarna utföras i en martinugn, vårs ugnsrum är rörligt, så alt det kan vridas kring sin längdaxel (den forstå ugnen av delta slag konstrueredes av M. Lindberg vid Kolsva 1878), och delta ugnsrum har på ena långsidan de vanliga insatsluckorna och på den andra, då det är inställt för smält-ningen, eit stycke över badet utslagshålet, som således under smeltningen ej behöver hållas igensatt. Niir nu den till 75 å 250 ton upp-gående forstå insatsen är smält, så nedfärskas den under insättande av behövliga mängder färskmalm och kalkslen, varunder man, om färskningen behöver påskyndas, kan genom att vicka på ugnen av-tappa urkokad slagg och inkasta mera färskmalm, och då stålet ned-kommit till lagom kolhalt, avtappas av delsamma en del, t. ex. 1/s eller Vs jämte all slaggen, varefter, sedan ugnen på nytt upprests, lika mycket järn (tackjärn och skro) insättes jämte ny färskmalm och kalk. Tackjärnet kan insättas vare sig smält eller kalt, men helst smält, ty då går färskningen som allra hastigast (på 4—7 timmar). Metoden medför dels en raskare färskning, dels mindre bransleåtgång, dels slulligen genom mindre häftiga avkylningar vid de nya chargernas insättande något mindre ugnsunderhållskostnad än vid de på vanligt sätt skötta stjälpugnarna. Men som stjälpugnarna i allmänhet äro sårdeles kostsamma såval i anläggning som i underhåll, så betyder denna besparing ej så sårdeles mycket i det stora hela, och Talbots förfaringssätt, som även i Sverige funnit en forespråkare, tyckes vinna föga terräng t. o. m. i Förenta Staterna, där metoden dock försökts i stor skala.* Ett fel vid densamma är dessutom att alla tillsatser måste göras i skanken, så t. ex. för uppkolning, desoxidation och tät-göring. Stålet biir gasfyllt och därför mycket blåsigt.
Bertrand- Thiels förfaringssätt.** Denna metod är avsedd för verk, som hava brist på lämpligt skro och god tillgång å tackjärn, och är liksom den forrå avsedd för »blandade charger», d. v. s. ar-betar även med färskmalm. En basisk martinugn bygges i närheten av masugnen, så att tackjärnet vid utslaget kan helst rinna direkt in och ned å denna martinugns bollen, där man dock först inlagl underst något kalit tackjärn, om sådant från t. ex. söndagsdygnen finnes att smälta, och ovanpå detsamma en del färskmalm och kalksten. I denna ugn berövas nu tackjärnet hela sin kiselhalt, en avsevärd del av sin fosforhalt, om det är fosforrikt, och så mycket av sin kolhalt, som medhinnes alt färskas bort och om så erfordras under flera malm-tillsättningar. Utom sagda martinugn har man nämligen en annan sådan, byggd i en något lagre nivå än de forrå, och i denna forsiggår slutfärskningen, d. v. s. så fort densamma efter foregående smältning
* Se för övrigt S. u. E. 1905 sid. 496, 675, 887, 1091, 8. u. E. 1906 sid. 1301 och år 1910 sid. 58.
** Se Paper on the Bertrand Thiel-Proeess, by Percy C. Gilchrist och i Ledeburs Eisenhüttenkunde.