604
•IÄRNETS METALLURGI
FeO och MnO, så alt slaggen håller sig stärkt basisk och skarpt tarskande. Kol oxideras även av denna slagg, men återreduceras till god del av ännu ej oxiderad kisel. I analogi med vid basiska processen bör vid nu rådande lagre temperatur nu även i sura processen fosfor livligt oxideras, men återoxideras ögonblickligen av badets kol, då fosforsyran ej finner nog basisk slagg till skydd. Ugnstemperatu-ren stiger emellertid och med den kolets oxidationsbegår. Kolet börjar förbrinna häfligare med syre både från FeO och MnO än Fe och Mn hinna återoxideras och badets järnvikt men även manganvikt tilltaga och den senare oftast raskare än den forrå, vilket framgår av atl stålets manganhalt i % vid delta skede ökas om slaggen håller nog med MnO. Som detta är en fordel, i det att dylikt utreducerande av Mn minskar behovet av mangantillsats vid chargens slut, så kan vara skål nu använda manganrik färskmalin eller inkasta i badet rent av tnanganmalm. Delta har dock basta effekten vid basisk martin, ty <let verkar skarpt ugnsfoderfrätande vid sur.
Slaggens kiselsyrehalt stiger nu allt mera, så vida ej färskmalm inkastas, och man får en slagg bestående av överskott av kiselsyra-lerjord lösta i järn-mangan-bisilikat, vilken slagg (utan färskmalmtill sättning) ökas i surhelsgrad, ända tilis kolhalten gått ned så långt (c:a 0,3 0 %\ alt mera Fe än C åter börjar förbrännas. I början av denna period kan, om temperaturen är nog hög, kolet t. o. m. utreducera kisel. Dichmann tror dock ej, att delta sker ur foderts kiselsyra utan ur mangan- eller järn-silikat, varvid dessa skulle minskas i mängd såvål till FeO och MnO som SiO2. Efter järnmangantillsättningen inlräffar så en plötslig ökning i slaggens manganhalt, i det atl mangan utredu-cerar Fe ur såval slaggens FeO som stålets, den senare fullständigt. Detta kemiska förlopp gäller skro-tackjärnscharger utan färskmalms-tillsats. Vid oupphörligt förnyad färskmalmstillsats åter — vanliga förloppet hos oss — förryckas reaktionerna oupphörligt.
Den basiska processens gång är mera svårtydd. En av de nämnda forskarna tyckes betrakta som givet, att även här järn-mangan hisilikatet är slaggens grundämne, vari överskott av FeO, Fe2O3 och MnO löst sig, medan sagda bisilikat ock i sig utan sönderfallande skulle lösa CaO och MgO. Förutsättningen förefaller dock rent otrolig när man tager de olika basernas kemiska styrka i betraktande, utan mäste man väl antaga, att slaggen i de basiska martinugnarna består av ett kalk(-talk-)-mono-silikat (Ca, Mg)2 SiO4, varmed sammansmält eller låt vara vari lösts dels foreningen järnoxidkalk, som bekant uppstående t. o. m. i de Westmanska rostugnarnas hetta, dels ock varierende halter av FeO, Ee3O(, MnO, CaO och MgO. Detta bestyrkes ju även av, att då vi några gånger i svenska basiska martinugnar chargerat ined bara kalit tackjärn och kalk, vi nog att börja med fått ett hela badet täckande slagglager, hållande både CaO, MgO, MnO. FeO och Fe8O4 samt SiO2, men detta slagglager har efter c:a 1 tirnmes