STÄLFKAMSTÄLLNING UTAN FÄRSKNING 611
därvid ingen cyan. Ledebur åter invänder* att Margerittes försök, då han i ren vätgas glödgade järn lagt på diamanter, bevisar, att fast kol formår uppkola järn, ty dar diamanterna lågo an mot järnet men en da st dar kolades järnet upp. Harpå svarar Guillet** att vätet ej är en indifferent kropp. Därmed vill hau väl antyda, att del skulle bildats kolväten av väte och diamant, men då borde väl dessa kolväten kolat heia järnytan utefter. Redan S. Rinman påpekar,*** alt om man håller ned en mjuk järnträd en stund i smält tackjärn, så omvandlas den till stål. Nåja, tackjärnet kan ju betraktas som en losning av kol, men så hava vi ju det gråa tackjärnet, vårs grafilfjäll faktiskt lösa sig i järnet, innan delta smalter, ty eljes skulle desamma flyta upp Vid smältningen. Alt emellertid koloxid, kolväten i gasform och cyanångor äro kraftiga cementeringsmedel är obestridligt, ävensom att den förstnämnda lämnar det segaste ytcementerade stålet. Enligt försök av G. Charpyf synes kraftigaste uppkolningen i ren koloxid-ström ske vid 925°, men talar han om den mängd fritt kol (utdisso-cierat), som därvid avskilde sig (vid jarnfilspån 9,2 7 % inalles avskilt kol, varav 8,27 % förefanns som fritt). Detta skulle kunna giva anledning till misstanke, alt det ej är koloxiden själv, som cementerar, utan det ur densamma utdissocierade, på järnstyckets yta utfallande fasta kolet. Och då biir det i alla händelser fast kol, som cementerar järnet, fastän härvidlag krafligare och fullständigare än träkolsstyckena, eftersom detta molekylfina kolstoft kommer att ligga an emot varje järn-ytans punkt, träkols körnen åter en dast här och där med relativt avsevärda mellanrum.ff Varför en eller flera gånger använt träkolspulver ej verkar så kraftigt som nytt utan alltid mäste uppblandas med sådant påpekar Ledebur är därför, att varje gång det användes biir det askrikare genom att alla askämnena bli kvalmen en stor del av kolämnet absorberas av järnet. Så fann man vid Bissmarkhütte, att de nya kolen höllo = 1,4 3 % aska, den vanliga blandningen hälften nya, hälften använda — 2,0 8, medan de använda höllo = 4,34 %, och påpekar Ledebur, att askan redan i och för sig minskar kolhitarnas berøringspunkter med järnet och det ännu mer, då den vid 1000° sintrar som ett skinn kring kolstyckena. Vore Guillets sats füllt riktig tycker man väl, att ju mera aska ju mera cyanbild-ning och ju krafligare cementering!
En annan Guillets utmärkta uppsats-j-ff påpekar vikten av att ytcementerade stälpjäser sedan rätt behandlas, så att dels den nägot
* S. u. E. 1906 sid. 73.
»• S. u. E. 1906 sid. 478.
*** Jernets Historia sid. 942.
f S. u. E. 1910 sid. 962.
ff Om cementation med gaser se vidare i S. u. E. är 1910 sid. 306, är 1912 sid. 1681 och 1780.
fff Le Génie Civil 1911 sid. 158, 183, 203, 226, 241, 266 och 286.