stälframställning utan färskning
3
efter degel, slaggen avskummas med yttersta omsorg medelst en spiraJ-vriden stållen, varefter stålet tömmes i sjunkboxförsedda, invändigt polerhyvlade, med näver rökta kokiller. Boxarna täckas, så fort stålet nedhällts, så alt det må stå flytande i dem så länge som möjligt. Götena synas medan de ännu äro heta och renmejslas från varje ytfel.
c. Processens kemiska förlopp.
Användes rostigi skro* eller tackjärn med glodspånshinna, så inträffar naturligtvis under smältningen en viss liten färskning (pös-ning). Sedan har man manganens förutnämnda verkan till kisel- och kolanrikande, varjämte forstås pågår ett lösande och utjämnande av de tillsatta legeringsämnena. Håller degelmassan svavel, så ingår större delen av degelinnerytans svavel i stålet. Fosforhalten förblir oförändrad. Manganhalten minskas. Wolfram och molybden vilja gärna förslaggas i en viss grad och måste därför tillsättas i överskolt (10—30 %), ja t. o. m. nickeln säges kunna förslaggas upp till 12 % vid smältning med mycket rostiga materialer(?). Kromen förslaggas mindre, 2 högst 10 % av hela kromhalten vid ringa tillsats, 1 till 5 vid kromrikare stål. Mycket intressanta äro gasforhållandena vid till-verkning av gjutstål av brånnstål. Strax sen stålet smalt, så forhåller del sig lugnt i degeln även vid omrøring. Tappar man det då får man mycket blåsiga göten med kornigt eller »grynigt» brott, vilken gasblåsmångd visar, atl stålet höll mycket gaser, men att temperaturen vid delta tillfälle— strax efter smältningen— var just den, vid vilken stålet har största gasbindningsbegäret. Får stålet stå och värinas till, så börja gasbubblor uppkomma, stålet orkar ej hålla kvar mera gaser. Tappar man det nu, bli götena mindre blåsiga med bladigt brott. Får stålet stå än längre, stiger dess temperatur ytterligare och kisel börjar av manganen inreduceras och stålet biir tätt. Alt säga, att degelstålet biir bättre än martinstålet därför, att det ej har så lätt att komma ål att upptaga gaser är ju ej riktigt. I degeln förefinnes en atmosfär av visserligen huvudsakligast koloxid och kvävgas, men hållande även vätgas och kolsyra, ty med den snabbhet och kraft, som gaser blanda sig med varandra, och då degellocken sluta föga tätt, så tränga givetvis ugnsgaserna även in i deglarna. Och som slagglagret i deglarna är mycket tunt och således vida mindre gasskyddande än slagglagret i martinugnen, så borde degelstålet hava och har också lättare tillfälle att upptaga for mycket gaser än martinstålet. Huru kommer det sig då, alt det ej sä gör? Jo, av samma anledning som att elektrostål, rätt berett, biir gasfriare än martinstålet, det haltes varmare. Vilken martinkarl som helst skall med blott sina goda ögons hjälp konstatere, att hettan i ett martin-
* Brannstålet är nästan alltid rostigt till följd av att brännkolstybben saltats.