GJUTERISKÖTSELN
firt"
oftast fordrar varmare nietall än det grövre, ävensom mindre lapp-ningshål i skänken. Lämpligasl torde därför vara att, såsom oftast också är fallet vid stålgjuterier, hava två ugnar, en på 4 å* 5 ton för ordinärt bruk, som kan drivas uteslutande för stålgjutgods, och en större på 10 å 15 ton, som kan tillgripas, då större charger behövas, men däremellan användas för göttillverkning.
»Smältningen visar intet avvikande från vanlig göttillverkning, oni man undantager, att temperaturen hälles högre. Mot slutet tillsättes för åstadkommande av tät metall så mycket ferrosilicium, att kisel-halten i den färdiga produkten kommer att uppgå Lill 0,2—0,4 %. Användes härvid det i handeln sedan gaminalt förekommande kisel-järnet med 12 % Si, är del sårskilt av vikl, att temperaturen på metallen vid tillsättningen är hög. Genom den jämförelsevis stora mängd kiseljärn, som behöver tillsättas, blir nämligen badet stärkt avkylt, och då därtill slaggen, på grund av den kisel, som alltid oxideras och ingår i detsamma, blir mycket sur, lägger sig som ett segl, dåligt värmeledande tacke över metallbadet, hindras lågan all värma upp det igen. Har detta före kiseltillsättningen ej varit tillräckligt över-hetlai, blir det därför for svalt, och man har knappt någon möjlighet att åter driva upp temperaturen på detsamma. Aven om man efteråt eldar, så alt ugnen är färdig att smälta ner, visar sig järnet vid gjut-ningen svalt och siilter snart igen tappningshålen i skänken.
Det på senare åren i inarknaden komna kiseljärnel med hög Si-hall medför fordelen, att avkylningen av badet blir långi mindre. Vidare blir uppkolningen av järnet ej så hög som vid användning av 12-%:igt kiseljärn, och man kan därför med det senare tillverka mju-kare gjutgods. Under det att man med det senare knappi kan komma under 0,15—0,2 0% kolhalt, kan man vid användning av ferrosilicium med 50% Si utan svårighet komma ned till 0,10 % C. Däremot har det visat sig giva ojämnare produkt, beroende bland annal på, att det förekommit i olika form, ibland i större stycken och ibland i pulverform. Sårskilt i senare fallet har det visat sig svårt all bedöma, hur mycket av den tillsatta kiselmängden, som oxideras av lågan. Man har därför på flera stållen återgått till det 12-%:iga kiseljärnel för de fiesta åndamål och inskränkt användningen av del högprocentiga till gods, dår låg kolhalt är av sårskild vikt, såsom för elektriska åndamål.>
Om chargeringen av martinugnarna vid tillverkning av stålgjutgods torde till vad Stille ovan sager vara skal att som ett påpekande tillägga, att gjutcharger i basiska ugnar sammansättas olika inot i sura på forstås rent kemiska skal och kunde nog vara frestande att anföra exempel harpå från enskilda svenska verk, men som de på senare år vid bergskolebesöken benäget lämnade chargeringsuppgifterna erhållits endast med villkor, att de ej få i tryck offentliggöras, så få de detaljerade redogörelserna sparas till föreläsningarna. Säväl vid de