X
JÄRNETS METALLURG!
sura som de basiska ugnarna galler som allmän regel, att inan for gjutgodstillverkningen sparar bättre skro och tager det av genomsnitts-heskaffenhet till de vanliga mjuka götchargeina. Ej vil! man heller till de forrå ha mycket rostigt skro, tråd-, tunnplåts-, svarv- eller hyvelspånsskro, och tackjärnet tar man ävenledes av bästa sorten* samt vid de fiesta verken något nödsattare ocb helst från hyltans manganrikaste beskickning. Detta allt därför, att man ej vill ha i gång koket, innan badet kommit upp i relativt högre temperatur. Jäm för man medelsiffrorna för de svenska basiska och sura gjutchargerna (inner man ock, att utom att de forrå gå med avsevärl högre tack järnsgjutskroprocent, så äro deras manganhalt större men kiselhalt lägre än de suras, allt i överensstämmelse med vad vi under martin-metoden sett vara regel. Här i Sverige taga de basiska martinverken för åstadkommande av den högre manganhalten antingen mangan-haltigare tackjarn eller ock inkastas med chargen något 80-%:igl manganjärn, atomlands inkastar man för andamålet spegeljärn till 1 å 3 % av chargevikten. Vid flera av stålgjutgodsugnarna är man ock angelägen, att vid chargeringen få tackjärnet och gjutskrpet uppe på det mjuka skroet för att förekomma, att för mycket glodspån bildas av det senare och att koket skall börja for tidigt. Vad sedan kiseljärnstill-sättningen angår, så måste större kiseljärnskvantitet användas vid basisk än vid sur charge, dels för det gasrikare badets skull, dels för att mindre av kiseljärnets kiselhalt kommer stålbadet till godo vid den forrå än vid den senare, så som man i allmänhet gör tillsättningen vid de svenska verken. Visserligen är det sant, att man vid gjut-charger hela liden håller varmare gång såval vid basiska som sura ugnar än vid götcharger, ocb att man i regel noga aklar sig att göra ny malmning, innan slaggen efter den foregående ordentligt urkokats samt att man mot slutet malmar så försiktigt, att gjutchargernas slagg är vida mindre »färsk» än de andras och därför relativt mindre av tillsatsernas mangan och kisel förloras genom oxidation vid dessa än vid götchargerna, men i alla fall oxideras en god del — allt efter tillsättningssättet, som Stille påpekar — varförutom en del mekaniskt kvarhålles i den sega slaggen och därför är det givet bättre både därför och för förekommande av stålbadets avkylning genom kalia tillsatser saml till hindrande av att man i gjutgodset får vare sig för mycket eller för litet mangan och kisel — att, som i tillandet allt allmännare sker, tillsätta legeringsämnena i smält form i stälskänken vid utslagen. En liten Hammelraths degelugn är ej dyr varken i inköp eller drift och i båda avseendena ännu billigare ställer sig för de verk, som ha elektrisk kraft, en Rennerfelts el. ugn. Vilken risk det åter kan medföra alt sätta t. o. m. pulveriserat rikprocentigt men kalit kiseljärn på stälskänkens hotten anför L. Treuheit, som försökte
Där man ej har en extra kvalité för verktygsstål, forstås.