Mikroorganismerne
I Landbrugens og Industriens Tjeneste

250 A. B. Fig. 140. Planter av genom- snittsstorlek från ett fältför- sök i blå lupin. A. Oym- pad; B. Ympad med Cen- tralanstaltens kulturer. terierna äro här, enligt Simons me- tod, odlade på steriliserad jord så- som näringssubstrat. Den s. k. gr öng ödslin g en grundar sig just på baljväxtbakteriernas verk- samhet. På magra, kvävebehövande j ordar odlas, helst under tillforande av de nödiga bakterierna, en baljväxt med stor växtmassa, t. ex. lupiner. Efter blomningen nedplöjes växten helt enkelt dar den står, och det kväve, som upplagrats i växtmassan, kommer jorden till godo. Om sålunda de i symbios med baljväxterna levande, kvävebindande bakterierna äro av utpmordentligt stor nytta för jordbruket, så är delta ännu mera förhallandet med de senate upp- täckta och studerade, fritt levande, kvävesamlande bakterierna. Den kande franske kemisten Ber- thelot hade redan under åren 1885 —1894 påvisat, att vanlig jord kan binda atmosfäriskt kväve i påtaglig mängd, medan steriliserad jord ej för- mådde åstadkonnna någon kvävebind- ning. Härav drog Berthelot den riktiga slutsatsen, att kvaveassimiia- tionen i fråga måste tillskrivas mikro- organismer. Han var dock på villo- spår, när lian ansåg att det var vissa gröna ocli blågrona, encelliga alger, som utförde denna kvävebindning. Winogradski, de salpeterbildaude bakteriernas upptäckare, lyckades år 1895 ur jord isolera och renodla en fritt levande, kvävebindande, anaerob smörsyrebakterie, som han benämnde Clostridium Pasteurianum. Sedermera hava andra forskare, såsom