Mekanisk Teknologi
För Industriskolor

186 grupper, nämligen: i lättsmälta eller snällod och svårsmälta eller slaglod. 291. S n ä 11 o d e ii äro vanligen tenn-bly-legeringar, de hava icke samma hållfasthet som slagloden, samt smälta vid en temperatur, understigande 300° C. Huvudbeståndsdelen i dessa är vanligen tenn. Som exempel må nämnas följande; Lättsmält: 2 delar teiin, 1 del bly; smälter vid 171° C. Mera svårsmält: 1 del tenn, 2 delar bly; smälter vid 226° C. Vismut, (§ 464) sänker smältpunkten, t. ex.: 4 delar tenn, 4 delar bly, 1 del vismut; smälter vid 160° C. 2 delar tenn, 2 delar bly, 1 del vismut; smälter vid 145° C. Vismut gör dock lödämnet sprött, varför det icke använ- des i vanliga fall. 292. Snälloden framställas av rent tenn och bly, och blandningen gjutes till långa och tunna stänger (300 x 20 X5mm). De begagnas vid lödning av tenn och ténnlege- ringar, zink, förtent järnplåt samt även vid lödning av koppar och dess legeringar, då fogen ej behöver bliva särdeles stark. Aluminium och dess legeringar kunna icke lödas med snällod. Oför Lent järn är även svårt att löda därmed. 293. Vid lödning med snällod rengöras fogytorna sorgfälligt, varpå styckena passas ihop; lödstället bestry- kes därpå med någon s. k. 1 ö d v ä t s k a, vars ändamål är att förhindra ytornas oxidation. Såsom lödvätska begagnas van- ligen med zink mättad saltsyra, ibland med tillsats av något salmiak. Utom att den förekommer metallytornas oxidering, rengör vätskan dessutom dessa, avlägsnande smuts ocli flott, samt gör snällodet mera lättfly tande. Som skyddsämne användes även kolofonium (ett slags harts), stearin, t. o. m. vax. — Själva lödningen försiggår sålunda, att lödstället upp- värmes, snällodet anbringas därå, söndersmulat i små bitar, och smältes med tillhjälp av en het lödkolv; även kan man med kolven smälta något snällod från ändan av stången, detta fastnar på kolvens spets och överföres på detta sätt till lödstället; det smälta lödämnet rinner därpå in i fogen, som härefter får svalna. Kolven är vanligen gjord av koppar och försedd med ett skaft av järn. För olika ändamål användas olika slag av lödkolvar. De vanligaste äro hammar löd- kolven (fig. 314) och spetslöclkolven (fig. 315). Spetsen